basröst. Ja, dessa mansröster måste man höra, det är klang, renhet, kraft, fullkomlig frihet o. s. v. Så länge pengarna till att betala den italienska operan och hemresan icke taga slut — stannar jag i Wien! — — — Men den italienska operan : i måndags ‘Doralice’ af Mercadante, i förgår ‘Othello’ af Rossini, i går ‘Zelmire’ af densamme. Sångare och sångerskor af en förträfflighet och utbildning, att endast Catalani och mad. Milder kunna gifva dig en föreställning därom. I förgår uppträdde mad. Fodor; hvilken utbildning, själ, älsklighet, uttryck, smak, hon är en härlig konstnärinna! — Mina älsklingar, Rubini och Doncelli, förträfflig bariton, hade hvarje afton att sjunga lika mycket som Baader i ‘Olympia’; i förgår och i går den mest beundrade och beklappade David, härlig röst, kraft och styrka — därpå den härliga basen Lablache, så Boticelli, Cintimarra, två förträffliga bassister — därnäst också Sra Dardanelli i går. — Mot metallen i dessa röster, i synnerhet mansrösterna, har klangen hos alla röster i Berlin, Milder alltid undantagen, något orent, rått, skrofligt och svagt — såsom öl gent emot genomskinligt, gyllene, eldigt vin, — eldigt vin, säger jag — ingen lättja i sången och tonernas frambringande, ingen försummad lektion, — utan där är hela personen med; sångarne, och särskildt mad. Fodor, alstra och uppfinna ett uttryck, koloraturer, af sig själfva; de äro konstnärer, kompositörer, så väl som den, hvilken satt operan i musik. Sra Eckerlin (hvars vackra gestalt och härliga röst först påminde mig om Milder) förmår såsom tyska icke lägga sin själ på sångens vingar och frimodigt kasta sig i melodierna; hon skulle redan nu kunna göra mycket, om hon hade denna viljans energi. — — — Jag förstår nu fullkomligt, hvarför Rossinis musik smädas i Tyskland, i synnerhet i Berlin — därför att liksom atlas endast för damer, gåslefverpastej endast för lärda munnar, — så är den skapad endast för italienska strupar; det är icke musiken såsom sådan, utan sången i och för sig, för hvilken allt är gjordt; — — Rossinis musik har endast mening, då den sjunges; — — Men hvad det är härligt, omotståndligt, så att man icke kan slita sig lös från Wien.”
Det är emellertid klart, att under sådana förhållanden, som de ofvan skildrade, tillståndet inom landet icke skulle vara det bästa; också kom Österrike under det Metternichska regementet ansenligt på efterkälken i jämförelse med det öfriga civiliserade Europa, både hvad dess andliga och materiella utveckling angick. I polisförtryckets och den godtyckliga censurens kväfvande atmosfär förlamades den enskilda företagsamheten, och från regeringens sida voro inga tidsenliga reformer att vänta.
Ingenting gjordes heller för att lindra böndernas belägenhet, befria dem från deras underdånighetsförhållanden under de stora godsägarne eller afskaffa några af de lika besynnerliga som tryckande skatter och gärder, som hvilade på dem. För handel och industri gjordes högst obetydligt. Den förbättring i penningväsendet, som inträdde efter grefve Stadions åtgärder för att höja papperspenningarnas sjunkna värde, hade endast kunnat ernås med stora uppoffringar och genom alltjämt nya lån; då den gode kejsar Frans dog, uppgingo skulderna till omkring 570 millioner gulden, och räntorna hade från 5 millioner år 1816 ökats till 20 millioner år 1831.
I de tysk-slaviska provinserna inrättades visserligen 1816 ett slags ståndsförsamlingar, s. k. “postulatslandtdagar”, men som adel och präster hade öfvervikten
