detta bittra piller måste han hålla till godo kort före sin död, som inträffade den 26 november 1822 i Genua och besparade honom det hårda slaget att dessförinnan helt och hållet afskedas, sedan han dock i den strängt reaktionäre ministern von Voss nödgats vid sin sida tåla en vice-kansler, som öfvertog den verkliga ledningen af statens angelägenheter och snart en gång för alla också skaffade den obekväma författningsfrågan ur världen, på samma gång som sådana män som Wilhelm von Humboldt, krigsministern von Boyen, general Grolmann och storkanslern von Beyme, motarbetade, tillbakasatta, trötta och missmodiga, drogo sig tillbaka från statsangelägenheterna, i hvilka furst Wittgenstein och Kamptz i stället fingo fria händer.
I samband med reaktionen och såsom dess mottryck hade emellertid äfven motståndet och oppositionen, den tyska liberalismen, som lånat sitt namn från de spanska författningsstriderna, uppstått och blifvit partisak. Sina anhängare och representanter fann den helt naturligt, där ett organ för den allmänna meningen fanns, således i de sydtyska kamrarne, i hvilka för första gången i Tyskland parlamentariskt och politiskt lif utvecklade sig. Dess förkämpar bestodo hufvudsakligen af professorer och advokater, i allmänhet män af den bildade medelklassen, hvilka ännu besjälades af upplysningstidens anda, som också i viss mån tryckte sin prägel på dess läror, men äfven gaf dem en lätt hvardaglig anstrykning.
I upplysningstidens åsikter hade också den statslära, de inbördes omfattade, sin rot, och i första rummet knöt den sig äfven till den stora franska revolutionens tankar om medborgarens naturliga rättigheter och därnäst vid Rousseaus Contrat social. De förra lämnade ett medel till kritik af det bestående och af regeringens åtgärder, läran om samhällsfördraget grundade tron på folkets suveränitet och rättfärdigade folkets medverkan vid lagstiftningen; det tillkomme sålunda rättsstaten att i första rummet skydda folkets rättigheter och genomföra allas likhet inför lagen. Dessa åsikter förkunnades med stor talang af liberalismens skriftställare och publicister, och framför allt förskaffade den badiske historieskrifvaren Rotteck dem spridning och erkännande genom sin 1813 påbörjade “allmänna historia,” hvilken på ett allmänfattligt sätt sökte bevisa, att liberalismens rätt varit segerrik genom hela världshistorien. I enlighet härmed önskade de liberale nya institutioner och en fullständig brytning med det gamla och historiskt tillkomna. Men då de mest visade sin styrka i kritiken och saknade originalitet och skapande förmåga, sågo de sig nödsakade att se sig om efter utländska mönster för det nya, de ville sätta i det gamlas ställe, och funno det bekvämast att taga Frankrikes charte till förebild. Denna konstprodukt, som sökte åstadkomma en yttre förmedling mellan den gamla regimens traditioner och revolutionens eröfringar, ville de inplantera på tysk mark, och härigenom erhöll den tyska liberalismen en världsborgerlig och kosmopolitisk prägel, som bjärt afstack mot den fosterländska rörelsen under befrielsekrigen, hvilken just varit riktad mot arfhenden Frankrike och med sådan framgång närts af romantikens bästa sträfvan att göra det tyska folkets andliga egendom i sång och saga, språk, seder, religion och konst till gemensam nationalegendom.
I motsats till liberalismen voro romantikerna den gamla ordningens anhängare och förkämpar för prästers och adels privilegier, hvilket ledde till en
