Men blotta tanken på att vid fyllda sextio år åter börja sin förra tillvaro för dagen och det kringirrande lif, som fört honom till Verona, Mittau, Hartwell, Gent, väckte hans fasa, och för den skull var han också “fast besluten att dö på tronen och uppbjöd all den fintlighet och klohet, som fordrades för att genomföra detta beslut”. Hans sats var att hellre regera liberalt än att icke regera alls, och hade han blott ostörd fått följa sina egna ingifvelser, skulle hans regering sannolikt blifvit välgörande för Frankrike.
Under de allierades skydd hade Ludvig XVIII åter intågat i sin goda stad Paris “mellan brottet och lasten”, såsom Chateaubriand betecknade hans båda nya ministrar, Fouché och Talleyrand. Dessa män voro djupt hatade af rojalisterna och ingåfvo de främmande makterna största misstro; man fordrog dem emellertid under några veckor för att låta dem inleda de första förföljelserna mot Napoleons anhängare, och Fouché hade icke heller haft något brådare än att upprätta proskriptionslistor, på hvilka “han icke glömde någon af sina vänner,” såsom Talleyrand anmärkte. Välens utgång visade emellertid, att man icke behöfde dessa män för att tygla eller förfölja de fientliga partierna, och på Alexander I:s råd tog Ludvig XVIII till sin förste minister hertigen af Richelieu, som under revolutionen och kejsardömet vistats i Ryssland och såsom guvernör i Odessa förvärfvat sig erfarenhet och tillgifvenhet.
Den nye ministerns aktningsvärda karaktär måste i Frankrike skaffa honom anseende och inflytande, men detta oaktadt var han icke stark nog att kunna betvinga de legitimistiska ytterlighetselementen, de s. k. “ultras,” och vid hofvet motarbetades han dessutom af konungens broder, grefven af Artois, hvars residens i Pavillon de Marsan blef samlingspunkten för det ultra-legitima partiet och där detta inrättade en formlig motregering med grefven af Artois såsom dess öfverhufvud.
Som Ludvig XVIII var barnlös, var hans numer femtioårige broder tronarfvinge. Denne man, som berömde sig af att icke ha förändrat sig sedan 1789, ägnade sig åt jakten, teatern och kärleksäfventyr, men saknade nästan alla kunskaper och såg icke heller gärna kunskaper hos andra. I sin ungdom hade han, som en äkta bourbonsk prins, först ett i hög grad utsväfvande lif, på äldre år hade hans bigotteri genom vanän öfvergått till öfvertygelse, och nu hyllade han klerikalismen. Om en jordisk konungs majestät hade han de mest öfverdrifvet höga föreställningar, och enligt hans uppfattning borde chartan endast upprätthållas, så länge en järnhård nödvändighet kräfde det; för öfrigt förklarade han, att han hellre ville såga ved än vara en konung efter engelskt mönster. Hans inflytande var så mycket större som han förde öfverbefälet öfver nationalgardet och stod i spetsen för en strängt katolsk förening, kongregationen, hvilken utsträckte sina känseltrådar öfver hela landet och både för troende och icketroende, så vida de endast förstodo att hyckla, tjänade som trappstege till makt och anseende.
Grefven af Artois hade två söner, båda å hufvudets vägnar tämligen betydelselösa personer. Den äldre, som var hertig af Angoulème, saknade dock icke alldeles praktiskt sundt förstånd, men vågade aldrig hysa en egen åsikt mot sin fader och sin gemål, den olyckliga Marie Antoinettes dotter, som genom revolutionen förlorat föräldrar, broder och fastrar och numer, förbittrad och hämndly-
