skapen med ny ifver sin verksamhet. Till det gamla hemliga förbundet, ”Frihetens vänner”, hade carbonarian tillkommit och i Frankrike under namn af “la charbonnerie” vunnit stor utbredning, i synnerhet bland det yngre släktet. Bourbonernas aflägsnande var det mål, för hvilket de arbetade, och på tre år räknades icke mindre än åtta sammansvärjningar.
Slutligen fick polisen 1820 några af trådarne i sina händer, och på fjorton dagar skedde icke mindre än nio afrättningar. Fyra af dessa afrättningar företogos på den lilla hertigens af Bordeaux födelsedag, som af hofvet firades med bullrande fester, en grym taktlöshet, som gjorde det pinsammaste intryck och gaf anledning till de bittraste epigram.
För ultras blef hvad som skett endast anledning till att framkomma med nya, allt strängare fordringar, och fiendskapen mellan de olika partierna i kammaren öfversteg alla gränser. Villèle gaf efter för högerns tryck, och denna hans hållning var icke ägnad att lugna de uppretade sinnena. Den rojalistiska pressen fick ostraffadt kalla minoriteten i kamaren för en hop “frigifna galärslafvar”; universitetet ställdes under strängt prästerlig kontroll, framstående, men misshagliga professorer, såsom Guizot, Victor Cousin, Sylvestre de Sacy, aflägsnades, öfver teatrarne utöfvades en småaktig censur, och inför rätta inskränktes sakförarnes frihet att föra de anklagades talan.
Under dessa förhållanden sammanträdde kongressen i Verona, på hvilken den ryske zaren och kejsaren af Österrike, konungarne af Preussen, Sardinien och Neapel, Italiens småfurstar och en hel skara diplomater infunnit sig. Af brist på öfverläggningsämnen fröjdade man: sig åt Rossinis operor, madame Catalanis sång och praktfesten i der stora romerska amfiteatern, men här erbjöd sig äfven ett tillfälle att bringa frågan om tillståndet i Spanien på tal, och beslut fattades, att Frankrike med vapenmakt skulle intervenera i Spanien till Ferdinand VII:s förmån.
Hvarken Ludvig XVIII, som rent ut om sin utrikesminister Montmorency sade, att “den fördömde Matthieu endast gjorde dumheter hvar man använde honom”, eller Villèle var synnerligen lifvad för denna intervention. Så mycket ifrigare påyrkades den däremot af ultras och af den nye utrikesministern Chateaubriand, som här såg det måhända enda tillfället för den hvita kokarden att förvärfva krigisk ära i ett kort och ofarligt krig och skrytsamt förklarade, att den bourbonske konungen “på sex månader skulle uträtta hvad Napoleon icke förmått på sex år.” Högerns krigiska otålighet stegrades till formligt raseri, och det bifall, hvarmed den den 23 januari 1823 hälsade det kungliga budskapet, att 100,000 man fransmän under befäl af hertigen af Angouléme stodo i beredskap att “under anropande af Ludvig den heliges gud bevara tronen åt en afkomling af Henrik IV,” gränsade rent af till vanvett.
Under den ytterst stormiga debatt, som utspann sig om svarsadressen på trontalet, sökte Chateaubriand att i ett retoriskt glänsande anförande visa nödvändigheten att rädda Ferdinand VII undan en Carl I:s och en Ludvig XVI:s öde. Utan att akta på högerns vredgade afbrott, svarade honom den liberale deputeraden Manuel med att jämföra den franska inblandningen i Spanien med Preussens inmarsch i Frankrike år 1792 och förutspå samma följder — konun-
