Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
24
1799—1804.

detta mer än någon annan regering, emedan hon grundade sig på den stora mängdens vilja.

Den direkta beskattningen delas för den skull i två delar, en som drabbar ägaren af fast egendom, och en som drabbar hvarje skattskyldig utan fast egendom; men denna senare del är måttlig. Beräknad efter hyran, är den försvinnande liten för ett vindsrum, ett ruckel eller ett kyffe; och äro dess invånare alltför fattiga eller, om stadstullen på förnödenheter är hög, befrias de från denna afgift. Läggas härtill den personliga afgiften och den mycket obetydliga dörr- och fönsterskatten, så blir denna beskattning, som förr var förkrossande, ganska lätt, medan den lättnad i vantrefnadens och bekymrens börda, som härigenom bereddes i ett fattigt hem, helt enkelt blir oerhörd.

Den direkta beskattningen kommer sålunda till förmån för de fattiga att så godt som uteslutande läggas på de ägande klasserna, d. v. s. på de skuldror, som « utan svårighet kunna bära den, och äro deras medlemmar dessutom fabriksidkare eller handlande, åligger det dem att erlägga en tilläggsbeskattning, beräknad efter deras sannolika vinst. Slutligen kommer till alla dessa pålagor en skatt på själfva kapitalet, hvilken upptages så ofta en egendom genom donation, arf eller kontrakt byter om ägare, och denna pålaga, som ytterligare höjes af stämpelskatten, är mycket stor, enär den i de flesta fall belöper sig till 5, 7, 9, ja ända till 10½ procent på det omflyttade kapitalet, hvilket för fast egendom motsvarar från två till fyra års afkastning.

“Till den direkta beskattningen, som drabbar de ägande klasserna, sluter sig emelltertid den indirekta, som till sin natur tyngre drabbar de fattiga än de förmögna och rika. Genom denna beskattning upptager staten medelst sina tullar, oktrojer eller monopol en viss procent af det slutliga pris, till hvilket vissa varor säljas; och bland de varor, af hvilkas försäljning staten skall draga vinst, utväljas just de artiklar, hvilka, därför att alla köpa dem, lofva att inbringa mest, såsom salt, socker, tobak, drycker, som allmänt och dagligen förtäras. Hvarje dag och hela dagen i ände aflösa i hvarje handelsbod i hela landet konsumenterna hvarandra; oupphörligt klinga deras stora kopparslantar, deras små silfvermynt mot disken, och i hvarje stor slant, i hvarje litet silfvermynt tillfaller ett visst antal centimer beskattningen, som är så mycket säkrare på att erhålla denna sin andel, som den på förhand redan uppburit den. Vid årets slut utgöra dessa otaliga centimer i dess kassa en hel hop millioner, lika många och flera till och med än den skördar genom den direkta beskattningen.

“För att fylla den tömda statskassan återställer förste konsulns regering för den skull de af revolutionen helt och hållet afskaffade indirekta skatterna, men icke på samma brutala sätt som under den gamla regimen. Först och främst inga skatteförpaktare: staten säljer icke mera sina pålagor på salt eller starka drycker åt ett bolag affärsmän, hvilka, endast betänkta på vinst, arbeta som blodiglar på de skattskyldige, som de obehindradt få utsuga, därtill bemyndigade af en ständigt behöfvande regering, som lefver af deras förskott, ställer den beväpnade styrkan till deras förfogande och utlämnar folket åt deras utpressningar. Dädanefter upptager statsverket själft och för egen räkning skatterna, tänker på framtiden, begränsar det löpande årets inkomster för att icke äfventyra de följande årens afkastning och undviker att ruinera den nuvarande skattskyldige, som därjämte