het och oförmögen att förlåta.” “Det är verkligen högst besynnerligt,” sade Byrons kammartjänare Fletcher; “jag har aldrig känt något fruntimmer, som icke förstått sig på att styra mylord, med undantag af mylady.” Hon trodde, att hennes make var tokig och lät läkare undersöka honom. Alldeles utan skuld var icke heller Byron själf i den olyckliga vändning, hans äktenskap tog. Hans skulder och slöseri vållade penningbekymmer, åtta utmätningar företogos i deras hem, och till och med den äktenskapliga sängen togs i mät. Med sin lilla, endast en månad gamla dotter lämnade slutligen lady Byron det gemensamma hemmet och återvände till sina föräldrar; Byron återsåg hvarken henne eller sitt barn.
Nu bröts alldeles stafven öfver Byron, som allmänt betraktades som ett odjur i människohamn. Tidningarna öfveröste honom med smädelser; hans vänner afrådde honom från att besöka teatern och infinna sig i parlamentet af fruktan för att han skulle uthvisslas eller förolämpas. Under en storm af skymford, hån och förebråelser, som på det djupaste sargade hans lidelsefulla och stolta själ, lämnade han för alltid England, uppehöll sig i Venedig, där han hängaf sig åt det vällustiga italienska lifvet och knöt en allmänt känd förbindelse med den unga och vackra grefvinnan Guiccioli, endast för att ådraga sig ännu mera hat och klander. I politiskt hänseende blef han revolutionär, inlät sig med carbonari, och i Ravenna var hans hus de sammansvurnes medelpunkt och arsenal. Då grekernas frihetskrig utbröt, omfattade han deras sak med hela den varma hänförelse, hvaraf han var mäktig, och fann, som vi sett, sin död i Missolonghis pestluft, blott trettiosex år gammal, efter en stormig lefnad, i hvilken hans öfversvallande, lidelsefulla ande icke kunnat finna något lämpligt verksamhetsområde, på hvilket den kunde omsätta sig i handling. Då han for till Grekland, sade han också, att han valt “poesien af brist på bättre, men att om han lefde ännu tio år, skulle världen af honom få se annat än verser.”
I sin största dikt “Don Juan” vänder sig Byron mot sitt samhälles hela tillgjordhet och hyckleri, som han obarmhärtigt gisslar. Hyckleriet är emellertid en samfundsmakt, som ingen ostraffadt utmanar, och detta kände Byron själf, då han kallade den allmänna meningen
“en allmakt, som vill svepa blott
vår jord i mörker, så att endast nycken
och slumpen skilja må på ondt och godt
och vettet frukta, att i hopens tycken
fri tanke varder brott och ljusets glans för mycken;”
och utbrister:
O, gif mig fyrti prästers kraft, att sjunga
ditt lof, o hyckleri, så du blir brun,
en hymn så gäll som dygden … på din tunga!”
Åt krafvet på frihet i handling och tanke gaf Byron äfven de eldigaste uttryck under en tid, då furstar, statsmän och präster gjorde allt för att kväfva
