White Boys med flera, hvilka hämnades genom nattliga förbrytelser mot lif och egendom.
Med Daniel O’Connells uppträdande skulle emellertid de hemliga sammansvärjningarna öfvergå till öppen strid. Född 1775, hade han af dominikanerna i Löwen och jesuiterna i S:t Ouen uppfostrats i hat till kättarne och utvecklade sedermera en sällsynt agitatorisk talang. Storväxt och stark, utrustad med den kvickhet, humor och slagfärdighet, hvilka på ett så egendomligt sätt utmärka irländare, men också rikligt utrustad med deras nationallyten: lögnaktighet, förslagenhet, framfusighet och fåfänga, var han, såsom det anstår en genomdrifven advokat, alltid betänkt på att strängt hålla sig inom laglighetens gränser och förstod mästerligt konsten att ömsom upphetsa massorna till raseri, ömsom åter tygla deras utbrott. O’Connell blef på detta sätt irländarnes afgud och grundade 1823 i den “katolska associationen” ett mäktigt vapen i striden för katolikernas emancipation.
Bland emancipationens vedersakare började många tvifla på möjligheten att längre fortsätta motståndet. I Cannings ministär ogillade hertigen af Wellington afgjordt densamma, men då han någon tid efter Cannings död trädde i spetsen för en toryministär, drabbades den engelska högkyrkans monopol af ett kraftigt slag, ity att på lord John Russells förslag båda husen beslöto att upphäfva korporations- och testakterna till förmån för alla nonconformister. Nästa slag skulle utgå från själfva torykabinettet. I grefskapet Clare skulle ett nyval företagas, något som vanligen betraktades såsom en ren formsak, då plötsligt O’Connell uppställde sig som kandidat och valdes under det halft ihjälhungrade irländska folkets oändliga jubel och till största bestörtning för protestanterna. Den rådande spänningen lämnade just intet annat val än att gifva vika eller inlåta sig på ett borgerligt krig, hvars dimensioner, vid det i England vidt utbredda missnöjet och de därstädes rådande sympatierna för katolikernas rättmätiga fordringar, ingen kunde förutse. Men för ett dylikt perspektiv ryggade Wellington tillbaka. “Jag har,” förklarade han, “tillbragt en längre tid af mitt lif än de flesta människor i krig, och företrädesvis i borgerligt krig; och jag säger: om jag genom något offer kunde bespara mitt fosterland en månads borgerligt krig, skulle jag gärna offra mitt lif för den saken. Ingenting förstör egendom och välstånd och förnedrar karaktären till den grad som borgerligt krig.” Den 13 april 1829 sanktionerades den bill, som för katolikerna öppnade parlamentet och statens ämbeten med några få undantag; men Wellington måste för emancipationens skull duellera med lord Winchelsea, och Peel, som varit emancipationens motståndare, men insett åtgärdens nödvändighet, omvaldes icke af Oxfords universitet, hvars representant han förut varit.
Den försoning af långvarig orättvisa, som skedde genom den katolska kyrkans återupprättande på de britiska öarna, bildade på samma gång för den engelska staten ett nytt utvecklingsskede. Den andra stora omhvälfning, som icke mera kunde uppehållas, parlamentsreformen, skulle först under nya och förändrade förhållanden bringas till slut.
* * *
“Glöm icke, att ni har till uppgift att bevara kronan åt eder son och sonson.” uppgifves Ludvig XVIII, uppfylld af dystra aningar om framtiden, på sin döds-
