Molnen skockade sig emellertid allt mera hotande. “Vi äro slagna med blindhet; detta tillstånd kan icke fortfara,” skref en af regeringens egna medlemmar, och på den fest, hertigen af Orléans gaf för sina svärföräldrar, det neapolitanska konungaparet, under deras besök i Paris, anmärkte grefve de Salvandy till hertigen: “Nådig herre; detta är en neapolitansk fest; vi dansa på en vulkan.” Redan den 16 maj upplöste regeringen kammaren, sedan hon erhållit underrättelse, att den expedition, som utsändts för att tukta deyen af Algier, haft önskad framgång.
.jpg)
LUDVIG FILIP, HERTIG AF ORLEANS.
Det är en af den nyare historiens sällsammaste anomalier, att de nordafrikanska barbareskstaterna fått bedrifva yrkesmässigt sjöröfveri långt in i det nittonde århundradet. De europeiska staterna, stora som små, betalade hellre tribut åt korsarerna än vidtogo några anstalter till att stäfja ofoget, ja, Österrike fann det icke ens under sin värdighet att utverka fördragsenligt skydd åt dem hos Porten. Frankrike erhöll emellertid efter 1818, då Hussein Pascha blef dey, upprepade anledningar till klagomål öfver traktatsbrott. Den 30 april 1827 uttalade deyen till den franska konsuln sitt missnöje öfver att deyens bref till konungen af Frankrike förblifvit obesvaradt. “En konung af Frankrike brefväxlar icke med en dey af Algier,” blef det högdragna svar, som genast från devens sida tillrättavisades med ett slag i ansiktet af flugfläktan. Den fordrade
