enkla dygder de ville återställa.” Hvarje förbundsbroder skulle antaga namn efter en af den nordiska fornålderns märklige män, öfver hvilken han borde hålla ett inträdestal. Ehuru intet hemlighetsmakeri skulle förekomma i förbundet, hade detta dock antagit vissa drag från andra ordenssällskaps ceremonier. Sålunda ropade den ene “göten” till den andre “Hej!” då han höjde sin “grip,” d. v. s. dryckeshornet, för att dricka honom till. Då en skål tömdes, gick “Bragebägaren,” d. v. s. det gemensamma dryckeshornet, kring laget, och sedan stämmans allvarsamma del undanstökats, gingo bröderna flera hvarf kring salen under sången: “Göterna fordomdags drucko ur horn!”
Af förbundsmedlemmar, hvilka inlagt betydande förtjänster om den svenska fornforskningen, märkas prosten Arvid August Afzelius (1785—1871), författare till “Neckens polska” och en af utgifvarne af “Svenska folkvisor från forntiden,” äfvensom kammarjunkaren Leonhard Fredrik Rääf (1786—1872), berömd såsom fornsamlare och författare till en beskrifning af Ydre härad, för öfrigt ett stort original, svuren fiende till alla den moderna tidens reformer och uppfinningar, reaktionär af renaste vatten och förbittrad motståndare till järnvägarnes anläggande, liksom till representationsreformens genomförande, hvilken han hoppades skulle omintetgöras genom en statshvälfning sådan som 1772.
“Urtyp för götiskheten var emellertid Per Henrik Ling (1776—1839), så att säga ett svenskt motstycke till den tyske Turnvater Jahn, som han också icke obetydligt liknade i kantighet och sträfhet, dock utan dennes tyska tillgjordhet, författare till en hel rad numer, mot hans egen förhoppning och tro, bortglömda dramer och skaldestycken med ämnen hämtade från den nordiska hednatiden, såsom hans sång om “Gylfe,” hans kolossala epos “Asarne,” allt stycken, hvilka trots mycken sterilitet dock icke sakna förtjänster, men hvilkas kärfva, stormande, “rytande” poesi, såsom professor Karl Warburg med rätta anmärker, påminner om Franzéns omdöme om den nordiska dikten i sången öfver Creutz:
“Aldrig Erato på Thules fjällar
gratierna böd till dans. Där klang
i dess stormbebodda hällar
ingen Lesbisk sång.
Barden stod på klippans kant, och håren
på hans hjässa reste sig. Han kvad
såsom nordanvinden; skarpa
stormade hans ljud, och på den harpa,
där hans djärfva finger lopp,
stänkte blod af slagna kämpars tropp.
— — — — — — — — — — — —
Långsamt mogna vettet och behagen;
hemsk var deras sång; var blott ett skri
af barbaren, som betagen,
tryckte känslan ut med raseri:
som ett norrsken blänkte öfver forsen
denna skaldkonst rysligt vild.”
Ett varaktigare minne än i sina dikter har Ling skapat åt sig i den svenska gymnastiken, som han grundade på ett noggrannt studium af de olika muskelgruppernas verksamhet och som också visat sig vara ett förträffligt medel till ett harmoniskt utbildande af gestalt och krafter och till att förvärfva herravälde öfver kroppens rörelser. Äfven som fäktmästare var han framstående, och vid det gymnastiska institut, som sedermera blef gymnastiska centralinstitutet, verkade han länge såsom en utmärkt lärare och införde äfven sjukgymnastiken. Då Ling dog, var han medlem af Svenska Akademien. Liksom Rääf var han ett stort original och ytterst ömtålig för kritiker. Såsom skald var han egentligen “improvisatör.”
