inspirerade, vittnande om manlig energi, innerlig ömhet, djup och tillika ljus blick, säkert omfattande omdöme, vishet och oskuld.”
Bland Geijers åhörare funnos äfven flera fruntimmer, bland andra den tyska författarirnan Amalia von Helvig, Goethes väninna under den tid hon var hoffröken von Imhoff i Weimar, sedermera gift med den svenska generalfälttygmastaren von Helvig, som måst taga afsked, då han trots sina kunskaper och sin redliga karaktär icke passade för de nya förhållandena, enär han — enligt Hammarskölds ord — "talade så dålig franska.” På Geijer gjorde Amalia von Helvig ett djupt intryck, liksom han på henne, och mellan båda knöts ett band af varm vänskap. Om det inflytande Amalia von Helvig utöfvade i den lilla svenska universitetsstadens lärda och litterära kretsar vittna Geijers egna ord: “Jag har ej lefvat ett lif, som liknat dessa månaders, då dagen upptogs af snillrika samtal och natten till större delen med att skrifva föreläsningar, som äfven hon skulle höra. — — — Hvad har jag icke henne att tacka för! Hon har först öppnat mitt hjärta för konsten och skönheten, i hvars tempel hon själf är hemmastadd!”
Geijer var vid denna tid emellertid icke uteslutande den omtyckte professorn i historia, han blef äfven hufvudet för “ultraismen” eller den konservativt-reaktionära riktning, som i vetenskapligt afseende stödde sig på hans namn och kallades den historiska skolan, hvilken hade sitt organ i tidskriften “Svea.”
Utmärkande för Geijers åsikter är sålunda hans tal vid reformationens åminnelsefest 1817, hvilket är raka motsatsen till Tegnérs tal vid samma tillfälle och af Tegnér betecknades såsom en “bönesuck, som hämtat inspiration af vigvatten,” medan åter Geijer om Tegnérs tal sade, att det “gjorde intryck af att vara skrifvet vid bålen.” Talet slutade med en hyllning till den heliga alliansen och dess upphofsman, den ryske kejsaren. Geijer kallar alliansen “en stor tanke, den första, genom natten brytande strålen af en ädlare, med religionen åter i förbund trädande statskonst,” och fortsätter därpå: “Jag ville välsigna, äfven midt ibland de otrognas återhållna löjen, den höga själ, för hvilken den först uppgick.” Det skulle icke dröja många år innan han med anledning af dessa ord måste tala om “en förbannelse, till hvilken himmel och jord och änglar och människor säga amen, förbannelser öfver dem, som djärfvas tillåta sig den största af alla profanationer: att nyttja det heligaste såsom medel för orättvisa ändamål.”
Ett särskildt missöde, hvilket så när kunnat kosta Geijer hans ställning och på ett högeligen kännbart sätt inverka på hela hans framtid, rönte han med en filosofisk uppsats, som han 1820 utgaf under titeln: “Thorild, tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse,” ursprungligen afsedd att tjäna såsom inledning till en upplaga af Thorilds samlade arbeten, som Geijer fått i uppdrag att utgifva.
Om Thorild handlade uppsatsen icke alls. Skrifven i en något oklar affattning, gaf den Tegnér anledning att om densamma säga: “Filosofien befinner sig i cessionstillstånd, Geijer är utredningsmannen i det skuldsatta boet, och det är religionen, hälst den kristna, som skall täcka bristen.” Vederbörande funno emellertid icke lämpligt, att den kristna religionen skulle uppfylla denna bestämmelse, utan väckte åtal mot Geijer därför att han i sin skrift, som väl eljest aldrig skulle blifvit läst eller ens bekant i vidsträcktare kretsar, gjort sig skyldig till “förnekelse af den rena evangeliska läran” med anledning af några icke ortodoxa uttalanden om treenighets- och försoningsdogmerna. Med åtalet, som naturligt nog väckte det
