hjärtlidande, hvars kval han sökte döfva med opium, hemsöktes Stagnelius af en djup melankoli, som stundom rent af syntes omtöckna hans förstånd. Förutom diktsamlingen “Liljor i Saron,” hvilken dock på många ställen fördunklas af skaldens gnostisk-metafysiska griller, har Stagnelius skrifvit flera lyriska dikter, bland hvilka i främsta rummet den svenska romantikens pärla “Necken,” som, bladbekrönt, “gigan rör i silfverbäcken”:
“Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga hvilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:
’Arma grubbe, hvarför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må lifva,
skall Guds barn dock aldrig blifva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga,
aldrig skådar dem ditt öga.’
Tårar gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig necken
spelar mer i silfverbäcken.”
En annan rikt begåfvad skald var Karl August Nicander, 1799—1839, “fin, formfulländad, glänsande,” författare till sorgespelet “Runesvärdet,” som gaf rika löften om en betydande verksamhet på dramats område, hvilka dock aldrig kommo att inlösas. Under namn af “Norna Gest” inträdde Nicander i Götiska förbundet och diktade sina s. k. “Runor,” illustrerade af hans vän H. Hamilton, bland hvilka “Lifdrabanten och kung Erik” lyckats anslå en verklig folkton. Genom understöd af kronprinsen Oskar och Svenska Akademien fick Nicander tillfälle att 1827 göra en resa till Italien, och många af hans bästa dikter förskrifva sig från denna färd. Hit höra sålunda hans “Hesperider,” bland hvilka särskildt de romerska sonetterna utmärka sig, exempelvis sonetten öfver Hadriani mausolé:
“En dyster kväll, då knappt Orions stjärna
sågs matt på himlen och i Tibern blänka,
vid Hadriani graf, att ensam tänka,
jag gick, osynligt följd af diktens tärna.
Koloss! — så tänkte jag — du kunde gärna
en graf åt alla Roms cæsarer skänka:
men Roma själf, sin fallna äras änka,
förmår du ej mot tidens makter värna,
O! dessa härskare, dem världen hylla,
som lagar ge med gissel och med glafvar,
och lefva såsom Nero, dö som Sylla:
När de förmultnat, liksom sina slafvar,
med sina namn ännu de luften fylla
och jorden fylla de med sina grafvar.”
Under stora svårigheter och förödmjukelser hade Nicander, blottad på medel, anträdt sin hemfärd från Italien utan att kunna förverkliga sin önskan att besöka Paris. Hemkommen stirrade nöden honom till mötes, och han såg sig hänvisad till den olösliga uppgiften att söka lefva på sin penna. Tidtals led han till och med verklig brist, ur hvilken öfversättningar för kungliga teaterns räkning af Schillers “Röfvarbandet” och “Jungfrun af Orléans,” “Othello” och honorar för förlagsrätten till hans skrifter för tillfället hjälpte honom. Nicanders stoft bäddades i samma graf på Maria kyrkogård, som redan förut omslöt Stagnelius.
Ett lyckligt lif i sol och ljus, oberörd af ekonomiska bekymmer, motgångar
