traktamente i vatten och bröd, hvarmed gubben, utan att anföra besvär, tåligt höll till godo. "Detta var i de menlösa tiderna,” tillägger grefve Wachtmeister.
Liksom i rättsskipningen infördes under Carl XIV Johans tidehvarf äfven många förbättringar i undervisningen, i hvilken småningom nya grundsatser och en ny anda började göra sig gällande. Särskildt började ett lifligare intresse för folkskoleundervisningen framträda. Dittills hade denna varit en sak, som ålegat prästerskapet i samråd med föräldrarna med klockarens biträde. Allt högljuddare klagomål förspordes emellertid öfver det bedröfliga skick, hvari folkundervisningen befann sig, och slutligen såg sig regeringen föranlåten att 1820 förständiga konsistorierna att tillse, det endast välfrejdade personer antoges till skolmästare, och länsstyrelserna i riket erhöllo befallning att “öfvervaka det inga kringstrykande och vanartiga personer befattade sig med sådan undervisning.”
Ett kraftigt steg till folkundervisningens förbättrande och befrämjande var införandet af den s. k. Bell-Lancasterska växelundervisningen. Äran att ha tagit initiativet härtill tillkommer grefvarne Carl Henrik Posse, som år 1813 på sitt gods Fogelvik inrättade den första Lancasterskolan i Sverige, och Jakob de la Gardie, under hvars medverkan “Svenska växelundervisningssällskapet” stiftades 1822. Med anledning af riksdagens framställning utfärdade slutligen äfven regeringen en rundskrifvelse till konsistorierna med erinran om växelundervisningens verksamma befrämjande och införande, där förhållandena sådant medgåfve, och redan vid 1828 års slut funnos i riket 183 växelundervisningsanstalter med 12,711 barn, och 1842 hade antalet ökats till 543 skolor med 35,115 barn. Den 18 juni 1842 förordnades slutligen, att i hvarje stads församling och hvarje socken på landsbygden minst en, helst fast, skola med vederbörligen godkänd lärare skulle inrättas, och såväl i hufvudstaden som i stiftsstäderna skulle bildas seminarier till lärares utbildande, hvarjämte lärarnes lönevillkor förbättrades och reglerades. I hvarje skoldistrikt skulle väljas en skolstyrelse, i hvilken kyrkoherden skulle vara ordförande och som hade öfverinseendet öfver alla skolor i distriktet. På detta sätt lades en bestående grundval för folkundervisningen, som både hvad skolans styrelse och underhåll angick förklarades vara, hvad den sedermera ständigt förblifvit, en kommunal angelägenhet.
Äfven med elementarläroverken företogos åtskilliga reformer, hvilka dock icke väckte obetingadt gillande, hvarför både undervisning och organisation underkastades ständiga förändringar och en segsliten läroverksfråga uppstod, hvilken, efter kortare eller längre mellantider af stillestånd och provisoriska försök till lösning, ännu vid seklets slut icke är afgjord, särskildt med hänsyn till latinets ställning och undervisningen i detta språk.
I den mån, som med den fortskridande tiden det materiella kunskapsförrådet under århundradets första del allt mer tillväxte, uppstod en allt starkare opposition mot den traditionella formalism i uppfostran och undervisning, som gått i arf från forna tider, och klagomålen öfver skolornas otillräcklighet att bibringa sina lärjungar de för det moderna lifvet och framför allt för statstjänsten nödiga kunskaperna läto allt högre förnimma sig. Men äfven för en allmänt medborgerlig uppfostran, i hvilken det “mindre gällde behofvet af lärdomsinsikter än en nödig förståndsodling till danande af dugliga medborgare” saknades, enligt kans-
