ket general Adlercreutz och en annan hög svensk officer nogsamt fingo erfara under slaget vid Grossbeeren. Den svenska kronprinsen hade sitt kvarter i en väderkvarn, och i stundens brådska och oro hade de båda herrarne icke gifvit sig tid att raka sig. De hade emellertid knappt trädt inför Carl Johans ögon, förrän denne med ett utrop: “Ni ser ju ut som mordbrännare, mina herrar; gå genast och raka er och kom snart tillbaka!” Adlercreutz “fräste visserligen af vrede, men måste med den andre ned under väderkvarnen, där han inför en spegelskärfva med några i hast hoplånade rakrekvisita fick göra sig så snygg han kunde”.
Carl Johans kraftfulla kroppsbyggnad motsvarades af en lika förträfflig hälsa. Han låg gärna länge, på äldre år ända till långt fram på dagen, gaf audiens på sängen och lämnade under den fula årstiden sällan sina små, starkt uppvärmda rum, där han brukade sitta med fötterna in i spiseln på äkta franskt manér. “Kom så en eldsvåda midt i den stränga vintern, så var han strax på stället, och där stod han till sista man, afstigen af hästen, i stänket af sprutvattnet, klädd i stöflar af fint läder med papperstunna sulor.”
Jämte verklig godhet och välvilja, som gjorde det motbjudande för honom att säga nej och förmådde honom att merendels inväfva sitt ja i smickrande eller förbindliga uttryck, hade Carl Johan ett rörligt, för alla intryck i hög grad känsligt lynne, som lätt förledde honom till öfverilningar och förhastade uttryck. Af godhet eller svaghet begick han också inkonsekvenser, till hvilkas skylande han behändigt förstod att skjuta andra framför sig, hvilka naturligtvis då måste bära skulden. “En viss obenägenhet för att i något gå raka vägen gjorde honom slutligen, i förening med de ofvan nämnda egenskaperna, högst svår att ha att göra med i affärer.”
“På redlighet”, säger grefve Wachtmeister, “hos andra trodde han ej mycket och satte, tror jag, icke heller stort värde därpå.” “Hvar människa har sitt pris”, brukade han säga och förargade härmed vid ett tillfälle Tegnér, som vred utbrast: “Men jag, jag har intet pris, och låter icke heller köpa mig.”
Med denna ringaktning sammanhängde måhända ett drag hos Carl Johan, hvilket man äfven finner hos Napoleon I, fastän i ännu högre grad, nämligen utdelandet af penningeskänker till högt stående män, administrationens och arméns chefer, för att dessa skulle vara i tillfälle att föra stor stat. “Kronprinsen,” säger grefve H. G. Wachtmeister, “inser icke det fördärf, som verkas af den uppmuntran till yppighet, som han ger; och kanske är det förlåtligt, ty han mäter allt efter sin parisiska måttstock och torde svårligen kunna begripa, att hvad som i Paris vore måttigt, blir här ett förstörande öfverflöd. Det synes mig äfven, som borde han besinna, att genom dessa penningeskänker alstras en anda af venalitet, som icke blifver utan verkan på allmänna lynnet, utom det att de förstöra karaktärens oberoende.”
“Sällan lugn, såg han spöken i alla vrår”, säger Wachtmeister, och allt det skvaller, hvartill han lyssnade, bidrog icke till att lugna hans sinne. Lika ängslig för gustavianerna med ett inbilladt parti bland den högre adeln, som å andra sidan för de liberala, “saknade han politiskt mod och behärskades — fastän hjälte på slagfältet — i andra förhållanden af den ömkligaste skuggrädsla”. De många och för det mesta för honom själf komprometterande, löjliga hög-
