förordningen af den 23 april 1811 angående förstärkningsmanskapets utskrifvande såsom en af åtgärderna till upphjälpande och ordnande af Sveriges försvar.
.jpg)
CARL XIV JOHAN.
Efter målning af F. Gerard, koppartryck af W. Dickinson.
Med landtvärnets olyckliga öde i friskt minne måste den nya förordningen, som af allmogen kallades “den nya landtvärnsförordningen”, väcka oro och bedröfvelse hos bönderna. Lagen om förstärkningen eller beväringen, som den sedan kallades, innehöll, att vid sockenstämma skulle inom hvarje församling afgöras, huruvida förstärkningsskyldigheten finge utgöras genom lega eller borde verkställas genom lottning mellan de därtill skyldige. Denna besynnerliga föreskrift vållade, att drängarne, hvilkas skinn det gällde, beröfvats allt tillfälle att besluta om det alternativ, som lämnats dem till beväringsskyldighetens utgörande, alldenstund i sockenstämma endast de, som icke voro underkastade konskription, hade säte och stämma. Som på sockenstämmor vanligen inga andra än församlingens egna eller enskilda angelägenheter plägade förekomma, voro bönderna också vana att orda huru de behagade efter ögonblickets ingifvelse.
