vårsädesgrödan i Sverige, gjort, att riket hotades med hungersnöd, till hvars afhjälpande kronprinsen använde en del af den s. k. “rubelfonden,” eller det lån på 1,500,000 rubel, som han af den ryske zaren utverkade i Åbo till de svenska krigsrustningarnas betäckande. En del af dessa medel utbetalades nämligen i mjöl och spannmål, och från Ryssland infördes sålunda mellan 2- och 300,000 tunnor säd till afhjälpande af de mest tryckande behofven.
Genom fördraget i Åbo, som undertecknades den 30 augusti, bekräftades väsentligen de i det föregående fördraget i Petersburg ingångna öfverenskommelserna, men de ryska hjälptruppernas styrka höjdes till 35,000 man, som skulle ställas till den svenske kronprinsens förfogande, så snart de icke mera behöfdes i Ryssland till försvar mot Napoleon, och de båda kontraherande parterna skulle bemöda sig att förmå den britiska regeringen formligt biträda fördraget i Petersburg jämte Norges förening med Sverige.
Den lättrörlige Alexander I, som på mötet i Erfurt låtit i så hög grad tjusa sig af Napoleon, blef i Åbo lika betagen i den svenska kronprinsen; denna gång visade han sig likväl långt fastare i sin vänskap till Carl Johan än hvad man haft anledning att tro, på grund af hans flyktiga och föga pålitliga karaktär. Ledd af de känslor af välvilja och beundran, han sålunda hyste för Carl Johan, erbjöd han sig också att i egenskap af chef för en af det holsteinska husets släktlinjer lägga sin adoption till den, som kronprinsen redan erhållit af Carl XIII, för att såmedelst ytterligare stärka Carl Johans ställning i Sverige. Kronprinsen afböjde emellertid detta förslag, som endast skulle kränkt Carl XIII och svenskarne, men i en hemlig artikel i fördraget i Åbo gåfvo de båda kontrahenterna alliansen “egenskap och kraft af ett familjefördrag” och “förbundo sig å ömse sidor, i händelse någon makt, hvilken det vara måtte, skulle söka störa Sveriges eller Rysslands säkerhet och lugn, att lämna hvarandra det understöd, som kunde finnas nödvändigt till att förekomma eller undertrycka förslag af så fientlig beskaffenhet, och hvilket understöd aldrig finge öfverstiga 12- till 15,000 man.”
Napoleons motgångar i Ryssland började nu stämma det danska hofvet till en viss medgörlighet; men då underhandlingar inleddes i syfte att förmå Danmark att godvilligt afstå Norge mot en lämplig godtgörelse, som passade för Danmarks geografiska läge, svarade den danske utrikesministern Rosencrantz, att “om ett så oförmodadt förslag ej var ett diplomatiskt skämt, kunde han svårligen fatta, huru man i Sverige kunde anse danska hofvet nog blottadt på sundt förnuft för att utbyta ett konungarike, hvilket det sedan århundraden innehaft, emot besittningar, hvilka icke tillhörde dem, som erbjödo dem.” Underhandlingarna ledde icke heller till något resultat, och innan Carl Johan kunde vända sig mot Norge, skulle han. först nödgas deltaga i det stora koalitionskriget mot Napoleon på kontinenten.
England önskade nämligen, att Sverige i främsta rummet måtte deltaga i striden mot den gemensamma fienden; först i detta fall ville England förbinda sig att sedermera förskaffa Sverige Norge. Genom fördraget med England af den 3 mars 1813 förband sig också Sverige att med 30,000 man direkt deltaga i kriget mot Napoleon, hvaremot England förband sig att befordra Norges ständiga förening med Sverige, lämna Sverige en million pund sterling i subsidier till krigets förande och till “konungen af Sverige och åt dess efterträdare på svenska tronen” afträda besittningen af ön Guadeloupe i Västindien. Detta fördrag följdes redan
