“Efter den sorgfällighet,” säger friherre af Wetterstedt, som själf var en af kommissarierna, “hvarmed våra afsikter varit i de svartaste färger afmålade, den dröm om själfständighet, som insöft allas hufvuden, det missnöje, som blockad-systemet mot norska hamnar hade uppväckt, och den stundom råa okunnighet, som röjes i allmänna öfvertygelsen om våra styrelselagar, om vår befarade adelsmakt och om regeringens egenmäktiga tendens på folkets bekostnad, voro sinnena i förväg så stämda, att vi, å vår sida, endast genom mycken varsamhet och ett småningom vunnet förtroende kunnat komma till det resultat, vi kommit.” De svenska kommissarierna funno sig också föranledda att så i sak som i form eftergifva allt, som icke för föreningens bestånd vore oundgängligen nödigt, och kringgingo med stor diplomatisk finess de svårigheter, som reste sig i själfva hufvudfrågan om unionens grund. Säkert är också, att genom unionsakterna af den 20 oktober och 4 november Norges folk ansåg sig ha underkänt Kiel-fredens förpliktande kraft och att denna uppfattning icke motsades.
Den 14 december 1814 öfverlämnade på rikssalen i Stockholm ordföranden för den norska deputationen, stortingspresidenten Christie, Norges konstitution åt konungen af Sverige, och det tal han därvid höll vann allmänt bifall, liksom hans frimodiga, okonstlade sätt väckte allas uppmärksamhet. I Sveriges hufvudstad gjorde sig också en känsla af belåtenhet med unionens lyckliga genomförande allmänt gällande, och i sin dikt till Norge kvad Esaias Tegnér bland annat:
En okänd kämpe lik, som mot en sköldmö strider
med sluten hjälm, med blinda slag,
så, Nore, var vår strid. Fäll hjälmen ner omsider
och känn din systers anletsdrag!
Drag stridens handske af! Din hand är fast som hällen,
kom, räck mig den, till trohet, öfver fjällen!
Välkommen till mitt bröst, välkommen, höge Nore,
du Asarnas och styrkans son!
Där är din plats. Ve oss, om den förgäten vore,
du var för länge skild därfrån.
I Norden vara skall en kraft, en enig vilja;
hvad Gud förenat må ej mänskor skilja.
Förtroligt från i dag vi vilja sitta båda
och stödja hvar sin fjällrygg hop.
Mot öster vilja vi och emot väster skåda,
med hvar sin sköld mot hvar sin hop.
Som en förtrollad ö skall Norden stå. På stranden
stålklädde männer gå, med svärd i handen.
Så länge jorden gör ännu sin dans kring solen,
så länge Nordens klippor stå
och kyla, blottande, sitt marmorbröst mot polen,
