skränkta, såsom snäckan i skalet.” De ärftliga företrädesrättigheter, som ännu tillkommo ett sådant stånd, måste för hvarje insiktsfull man vara “en orättvisa, en osanning,” men fastän själf icke af adlig börd och dessutom barn af en revolution, som företrädesvis riktade sig mot bördens och rangens företräden, utmärkte Carl Johan ända från sitt första uppträdande på svensk jord adeln genom ett afgjordt företräde framför de öfriga stånden. Att Carl Johan, såsom framför allt soldat, därvid med synnerlig förkärlek omfattade militären, är mindre underligt, men icke allenast på den militära banan åtnjöt adeln företrädesrätten i synnerhet till de indräktiga och ansvarsfulla chefsplatserna, utan äfven på det civila området förbehöllos alla högre, inflytelserika och maktpåliggande förtroendeposter åt detta stånd, och detta till den grad, att under Carl Johans tid “grefve- och friherretiteln syntes vara, om också icke ett oundgängligt villkor, dock en särdeles kraftig, ja ofta alltför uteslutande uppmärksammad rekommendation vid de högre ämbetenas besättande.” Ledd af öfverdrifna föreställningar om adelns makt och betydelse, sökte Carl Johan på allt sätt försäkra sig om adelns och militärens sympatier och underdånighet, och denna sträfvan, som skarpt framträdde vid hvarje tillfälle, i förening med den ynnest, frikostighet och personliga välvilja, hvarmed Carl Johan omfattade vissa utvalda adliga familjer, kunde icke annat än väcka den tänkande fosterlandsvännens ogillande, liksom det småningom äfven blef en förargelseklippa för den borgerliga afundsjukan, som mer än tillbörligt retades och utmanades.
En anledning till att genom att smickra adeln söka i detta stånd vinna ett troget stöd för sin dynasti fann Carl Johans lifliga inbillning i de mer eller mindre dunkla anslag, hvilka han i synnerhet under sina första år i Sverige ansåg hota honom från anhängarne af den fördrifna gustavianska familjen, ehuru ingen bland dessa, som för öfrigt med åren blefvo allt fåtaligare, på allvar kom på den tanken att önska Gustaf IV Adolf eller ens hans son tillbaka på svenska tronen. Men redan under första månaden efter sin ankomst till Sverige fick Carl Johan af en medlem af själfva regeringen, af en sådan man som Platen, höra, att “i Sverige funnes nästan inga jakobiner, men ganska många verksamma aristokrater; dessa hade mera än en gång varit nåra att dränka sig i sitt eget blod, och kanske vore detta det enda sättet att kurera dem; kronprinsen hade räddat dem, och på en så mäktig hjälp skulle de nog försöka stödja sig för att börja leken på ny räkning.” Dylika uttalanden i förening med tidt och ofta förekommande underrättelser om den afsatte Gustaf Adolfs resor till olika hof äfvensom den utländska pressens tydliga försök att bearbeta den allmänna meningen till förmån för den fördrifna konungafamiljen förmådde Carl Johan att se faror, där dylika icke funnos, och tillmäta angifvelser och skvaller om föregifna stämplingar en vikt, som de alldeles icke förtjänade.
Såsom gustavianernas förnämste talmän ansågos de båda grefvarne Armfelt och de la Gardie. Den förre fick snart med ny landsflykt umgälla de misstankar för gustavianism kronprinsen hyste mot honom och slutade 1814 sitt oroliga lif, innan Carl Johan ännu återkommit från sitt sista fälttåg. De la Gardie blef upprepade gånger, efter ständigt nya försoningar, föremål för Carl Johans skuggrädsla, trots alla de ansträngningar de la Gardie gjorde för att vinna
