men han kunde icke heller behärska sin nyfikenhet att få veta hvad slags spel det kunde vara. Det befanns vara “whist à l’homme de bois,” med andra ord “träkarl.” En sådan örfil åt etiketten kunde icke undgå hans “remarquer.”
*
Den revolution, som 1809 befriade Sverige från det kungliga enväldets missbruk, gaf med detsamma det offentliga ordet en frihet, som under de första åren, hvilka icke utan skäl erhållit namn af “den svenska pressens slyngelålder,” skulle föranleda betänkliga utsväfningar på tryckfrihetens område. Carl XIV Johans hela regering skulle också utmärkas af en mer eller mindre häftig strid mot tryckfrihetens missbruk, en strid, som emellertid ganska ofta kom att gälla själfva yttranderätten och icke sällan slog öfver och utföll till skada för regeringens eget anseende till följd af den förföljelselust och de missgrepp, hon ofta nog i rikt mått utvecklade.
Under det tidsskede, som föregick 1809, var hofkansleren en “allsmäktig och af mångahanda bestyr öfverhopad direktör för litteraturen, boktryckerierna och bokhandeln i riket,” hvars myndighet äfven utsträcktes till “uppsikten öfver bokauktioner, bokbindares handel med småskrifter af alla slag och försäljningen af utländska böcker i boklådorna.” Honom tillkom det att “med njugg hand utskifta rätten att offentliggöra afhandlingar om allmänna frågor eller i tryck meddela underrättelser om hvad i världen förelupet.” Vid sin sida hade han en censor librorum, som kände sig “ansvarig både för hvad som stod i böckerna och hvad som där saknades” och dessutom sysslade med att “flitigt anmärka dagbladens tryckfel.” Hofkansleren hade rätt att låta inställa tryckningen af “otillåtna eller misstänkta skrifter” och att dem “i förvar taga och med sekvester belägga,” hvilket, allt efter omständigheterna, kunde betyda hvad man behagade. Efter 1809 skulle detta bli annorlunda. Visserligen sökte den komité, som tillsattes för utarbetande af en ny tryckfrihetslag, i den nya tryckfrihetsförordningen införa några inskränkande bestämmelser, som kunde motverka tryckfrihetens missbruk, men riksdagen förkastade nästan allt, som i större utsträckning kunde “lägga band på medborgares rättighet att i tryck yttra sina tankar.”
Öfvergången från strängaste tvång till så godt som obegränsad frihet var väl plötslig, och med undanrödjande af de stränga författningar och påbud, som inskränkt äldre liberala tryckfrihetsförordningar, sköto genast pressens giftsvampar i ymnig mängd frodigt i höjden. Utom Törneblads tidning “Nya Posten,” förekommo emellertid andra tidningar, som vållade mycken förargelse och särskildt hos statens mest upphöjda personligheter, som ännu icke hunnit vänja sig vid alla obehagen från ett närgånget och ofta sanningslöst omtalande af deras åtgärder, väckte den lifligaste harm. Stundom vållades häraf också ganska egendomliga, för tidens och de handlande personernas skaplynne högst betecknande uppträden. Sålunda hade i boktryckaren Deleens tidning “Nytta och Nöje” general von Döbelns återtåg från Åland angripits i en uppsats på vers, i hvilken det bland annat hette:
— — — “Ack huru brådtom nu vi fick — —
Att slåss? — Nej! Hin regera — —
Man tömde åmar — pirum gick — —
