denna protest antagligen icke ledt till något resultat, men den svenska diplomatien, och allra minst konungen själf, kunde icke ha varit okunnig om de tänkesätt, som härskade hos Europas “principalmakter”, med undantag af England, och då nu dessa makter med Ryssland i spetsen förenade sina föreställningar med Spaniens, råkade Carl Johan och hans utrikesminister, grefve Wetterstedt, i en allt utom angenäm belägenhet. Situationen blef så mycket obehagligare som den enda makt, den svenska regeringen trodde sig kunna påräkna såsom bundsförvant, England, genom sitt sändebud i Stockholm, lord Bloomfield, lät varna Sverige för att gifva anledning till förvecklingar, som kunde medföra ett europeiskt krig; och då den ryske zaren, trots all vänskap för Carl Johan, började föra ett allt mera bestämdt språk, hvilket småningom öfvergick till formliga hotelser, måste den svenska regeringen bekväma sig till att, för att så vidt som möjligt bevara skenet, med lord Bloomfelds tillhjälp förmå de engelska köparne att låta köpet af de sist försålda fartygen återgå mot utbetalande af köpesumman och en ersättningssumma, hvartill penningarna för de först försålda fartygen, hvilkas köp icke återgått, skulle tagas. Detta oaktadt uppstod en ansenlig brist, som måste täckas af andra medel, och denna brist ökades ytterligare, då inga tillgångar funnos för att till Sverige återföra den 460 mans besättning, med hvilken de först sålda fartygen afgått till sin bestämmelseort, och den summa, fartygens försäljning på exekutiv auktion i New York inbringade, icke på längt när täckte kostnaderna för manskapets underhåll och hemsändande.
De förvecklingar med utländska makter, hvilka en tid sett hotande nog ut, hade sålunda visserligen blifvit undanröjda, men skeppshandeln hade emellertid, i stället för de fördelar, man väntat sig af densamma, icke allenast kostat Sverige pekuniära uppoffringar, utan äfven ådragit landet obehag, hotelser och förödmjukelser. Nu skulle icke heller efterräkningar inom landet utebli.
Redan för de revisorer, hvilka mellan riksdagarne utöfvade den rikets ständer tillkommande grundlagsenliga rätten att granska statsverkets räkenskaper och de allmänna medlens förvaltning, blef skeppshandeln föremål för uppmärksamhet. Som man förutsåg, att öfverläggningarna inom revisionen skulle bli stormiga nog, alldenstund riksdagsoppositionen såsom statsrevisor bland andra lyckats få in Carl Henrik Anckarsvärd, ville ingen gärna åtaga sig att vara ordförande, till dess att slutligen “revolutionsmakaren” Georg Adlersparre, som fem månader förut erhållit en ansenlig skuldsumma, som han var skyldig Carl Johan, efterskänkt, täcktes lämna sin själfvalda overksamhet såsom landshöfding i Carlstad och åtaga sig detta värf, under hvars utöfvande det kom till en öppen brytning mellan honom och hans forne adjutant, Anckarsvärd. I själfva verket funnos många skäl till anmärkningar mot det sätt, hvarpå skeppshandeln bedrifvits och räkenskaperna blifvit förda, och ett skarpt klander uttalades mot, att grefve Cederström ensam blifvit ombetrodd att utföra en så vidlyftig transaktion, ehuru denna bort tillkomma förvaltningen af sjöärendena. Förtrytelsen mot regeringen och hennes vägran att tillställa revisorerna alla skeppshandeln rörande handlingar vände sig emellertid, ehuru alldeles obefogadt, företrädesvis mot statsrådet, grefve Gustaf Fredrik af Wirsén, hvars stora inflytande förskaffade honom vedernamnet “riksföreståndaren” och många afundsmän och fiender. Mot honom riktades de illvilligaste beskyllningar, såsom att han på sin ämbetsförvaltning skulle förvärfvat millioner, och själfva Adler-
