Lavoisiers verksamhet förblef emellertid icke utan frukter för eftervärlden, och den impuls han gaf till kemiens vidare utveckling har varit rent af omätlig. Den gamla phlogistonläran erhöll dödsstöten, då han uppställde sin berömda förbränningslära, hvars hufvudmoment kunna sammanfattas i följande tre satser: 1. kropparne brinna endast i ren luft, d. v. s. syrgas; 2. den rena luften förbrukas vid förbränningen, och den förbrända kroppens viktstillökning är lika med den minskning i vikt, luften undergår; 3. den brännbara kroppen förvandlas genom föreningen med ren luft till en syra och metaller till metallkalker. Lavoisier fastställde äfven kvantitativt med vågens tillhjälp vattnets sammansättning och beståndsdelar samt formulerade också den viktiga satsen, att “materien alltid bevaras, men endast, förändrar sin gestalt”. Lavoisier var också den förste, som på matematiskt nogrannt sätt uttryckte de kemiska förändringarna och omsättningarna medelst ekvationer.
Såsom naturligt var, skulle Lavoisier i främsta rummet i Frankrike erhålla många efterföljare, och många viktiga arbeten af franska kemister förskrifva sig också från århundradets början. Den förnämste af dessa var utan gensägelse Claude Louis de Berthollet (se föregående), som grundlade den kemiska frändskapsläran. Två ämnens benägenhet att förena sig med hvarandra, eller, såsom kemisten uttrycker sig, deras frändskap eller affinitet, kan vara olika stark, och före Berthollet tillskref man denna benägenhet en hos kropparne inneboende kraft. Berthollet utforskade .nu lagarne för de särskilda kropparnes affinitet till hvarandra med vågens tillhjälp och blef på detta sätt upptäckare af nya, än i dag gällande kemiska lagar, på hvilka alla beräkningar vid analyser, vid framställande af nya kroppar, anläggningar, som tillhöra den kemiska storindustrien, o. s. v. hvila. Berthollet upptäckte äfven knallsilfret och var den förste, som närmare undersökte vätesvafla, blåsyra och saltsyra.
I Tyskland trädde Martin Heinrich Kläproth, född 1743, i Lavoisiers fotspår och utöfvade en framgångsrik verksamhet, mest såsom upptäckare af fyra nya kemiska element — kroppar, som icke med tillhjälp af de kemiska medel, som stå oss till buds, kunna ytterligare sönderdelas och för den skull måste betraktas såsom kemiskt enkla ämnen. De af Klaproth funna elementen äro uran, titan, zirkonium och cer, af hvilka uran användes till framställande af fluorescerande glas och ceroxiden eller cer i förening med syre utgör den verksammaste beståndsdelen i det på senaste tiden i sådan vidsträckt skala använda gasglödljuset. Då Klaproth dog den 1 januari 1817, var det fråga om att kalla Berzelius till hans efterträdare vid universitetet i Berlin.
Äfven de engelska kemisternas verksamhet vid århundradets början blef särdeles framgångsrik och betydelsefull för kemiens utveckling. Särskildt sysselsatte sig Wollaston, 1766—1828, med forskningar öfver de tillsammans med platina förekommande metallerna, och 1804 upptäckte han palladium och rhodium, medan åter samtidigt en annan engelsk kemist vid namn Smithson Tennant fann osmium och iridium, två till de tunga metallernas grupp hörande element, hvilka utmärka sig för sin otillgänglighet för allt inflytande af atmosfärens beståndsdelar, hvarför de användas till framställande af sådana föremål, hos hvilka det ligger vikt uppå, att de icke undergå några förändringar i luften. Normalmetern, hvilken, beräknad att utgöra en 10,000,000-del af jordmeridianen, dock icke fullt öfverensstämmer med detta tal, enär jordmeridianen, enligt hvad Bessel visat, är 10,000,856
