och dylikt, behöfdes för att förmå denna lifskraft till att yttra sig. Så länge de nämda retningarna äro normala, d. v. s. icke öfverskrida ett visst mått, äga lif och hälsa bestånd, men i motsatt fall inträder sjukdom.
Enligt Broussais gåfve matsmältningsapparatens slemhinna företrädesvis upphof till dylika retningstillstånd, hvilka ginge hand i hand med feber. För att återföra de sjukliga retningarna till normalt mått grundade Broussais på detta sitt system sin fasaväckande blodaftappningsterapi, som med rätta i medicinens historia brännmärkts såsom vampyrism, och endast under året 1819 användes på Broussais’ sjukafdelning omkring 100,000 blodiglar, hvarjämte antalet åderlåtningar öfverskred hvarje tänkbart mått. Vid helt obetydliga, akuta åkommor skred man genast till åderlåtning. Resultaten voro ohyggliga, och måhända ha under den korta tid, detta system gällde, flera människor fallit offer för skolmedicinen än som skördats af ett icke alltför blodigt fälttåg. Broussais’ teori bekämpades också med framgång af män, hvilkas förtjänst det är att ha inledt en ny period för rent vetenskaplig patologi, och främst bland dem står Napoleons berömde lifläkare Jean Nicola Corvisart de Marest (1755—1821), som först använde den s. k. perkussionsmetoden vid sina undersökningar och diagnoser af bröstsjukdomar. Ett oväntadt stöd fann han, då Laënnec uppfann stetoskopet och genom sin auscultation medicale 1819 öppnade ett alldeles nytt perspektiv för upptäckandet af lung- och hjärtsjukdomar. De patologisk-anatomiska studierna omfattades med ifver af många läkare i Paris, och särskildt må här Brétonneau omtalas för sina arbeten angående difterien.
I England intogo de medicinska vetenskaperna en egen ställning, i det man därstädes med mycken envishet vidhöll gamla inrättningar och metoder, så i godt som ondt.
Läkarne delades därstädes i flera grupper, hvilka lika mycket skilde sig genom sin vetenskapliga bildningsgrad som genom kretsen för sin praktik och sin samhällsställning. Apotekare-kirurgen, “Apothecary-surgeon”, utdanades helt och hållet handtverksmässigt, “General-Practitioner” ålades först efter 1815 att underkasta sig en examen. För de vetenskapligt bildade läkarne, licentiater och doktorer, funnos jämte universiteten särskilda medicinska privatskolor i de stora städerna, men klinisk undervisning meddelades endast af några få hospitalsläkare. Först under lord Brougham grundades Londons universitet och det därmed förbundna North Medical Hospital.
En särskild svårighet fann anatomiens studium i den i England rådande bristen på lik, som framkallade de s. k. “uppståndelsemännens” eller resurrectionisternas ruskiga yrke, en handtering, som vid flera tillfällen föranledde upplopp och angrepp på de anatomiska instituten och institutionerna. Resurrectionisterna stodo icke allenast i förbindelse med likbärare och dödgräfvare, utan drefvo en formlig handel med likleverantörer, i synnerhet med Irland. Det hände, att personer lockades i något bakhåll, berusades och kväfdes medelst ett öfver mun och näsa lagdt beckplåster, hvarpå liket såldes. Två personer vid namn Burke och Hare öfverbevisades sålunda om en hel rad dylika mord och invecklade 1828 den berömda anatomen Robert Knox, född 1791, hvilken för ett enda år utgaf 800 pund sterling för lik, i en process, som visserligen ådagalade hans oskuld, men tvang honom att lämna Edinburgh. Först 1832 gjordes ett slut på resurrectionisternas ofog.
