stort som i smått. Från att man dessförinnan antingen nödgats åka landsvägarne med en mer eller mindre bekväm skjuts, på den förskräckliga “rapphönan” eller bondkärran utan fjädrar, om man icke kunde skaffa sig egen vagn, och under en senare tid med de tunnsådda diligenserna, eller också anförtro sig åt någon skutskeppare och väders och vinds bevågenhet, började snart regelbundna ångbåtsturer införas mellan hufvudstaden och landets kuststäder och på de många insjöarna. I sinom tid skulle äfven roddarbåtarne med dess gamla roddarmadamer, hvilka upprätthöllo förbindelserna i Stockholms omgifningar, lämna plats för ångsluparne. Den första ångbåten byggdes emellertid i Sverige af en dit inflyttad och därstädes bosatt utländing, hvars namn är oupplösligt förknippadt med de första tillämpningarna af ångkraften i vårt land.
Denne man var Samuel Owen, född 1774 i England af medellösa föräldrar. Efter en till det nödtorftigaste inskränkt skolundervisning måste han från tio års ålder sörja för sig själf och fann i Bulton & Watts stora maskinverkstäder tillfälle att utbilda sin fallenhet för mekaniken. Till Sverige öfverflyttade han på bedrifvande af Edelcrantz, som 1804 under sin vistelse i England hörde sig om efter en för ångmaskiners uppsättande lämplig person och hos hvilken Owen förordades. I sitt adoptivfädernesland utvecklade Samuel Owen därpå under ett tredjedels århundrade en lika storartad som gagnande verksamhet, och på de mekaniska verkstäder, han anlade, tillverkades öfver 60 ångmaskiner, 5 valsverk och mer än 1,000 trösk- och kvarnverk, förutom en myckenhet andra redskap. Owen hade icke vistats länge i Sverige, innan han insåg, att Fultons nya uppfinning skulle bli af oberäknelig nytta för ett på vattendrag så rikt land, och redan i juli 1816 gjorde Owen sitt första försök i denna riktning på Mälaren med en liten båt af 16 alnars längd och en ångmaskin af 4 hästkrafter. Den första verkliga passagerarebåt i Sverige var också Owens verk. Denna båt var den ofvan omtalade “Amphitrite,” och med dess resa till “folkmarknaden” i Västerås år 1818 invigdes ångbåtsfartens tidehvarf i Sverige. Själf byggde Owen sedermera 5 trä- och 2 järnfartyg och tillverkade tillsammans 19 ångfartygsmaskiner. Det af honom sålunda påbörjade ångfartygsbyggandet gaf snart en sådan utveckling åt ängbåtsfarten, att redan 1836 funnos 24 ångfartyg med 1,000 hästkrafter, och dessas antal hade 1860 ökats till 203 med 9,332 hästkrafter och 1870 till 388 med 11,626 hästkrafter.
Owens verksamhet sträckte sig äfven till andra områden, och sålunda har han förtjänsten af att i Sverige ha infört puddlingsmetoden i järnberedningen. Owen var emellertid för mycket fallen för experiment för att förtjäna en förmögenhet, men denna gång glömde Sverige dock icke hvad det var skyldigt en sådan verksamhet. Redan vid 1828 års riksdag tilldelade ständerna Owen en lifstidspension af 3,000 rdr rmt och brukssocieteten lade därtill ett belopp af 500 rdr att årligen utgå under Owens och hans hustrus lifstid. Owen var medlem af Vetenskapsakademien och afled 1854.
Det var naturligt, att Göta kanals fullbordan skulle bli utgångspunkt för en liflig samfärdsel och i sin mån icke obetydligt bidraga till ångbåtstrafikens mångfaldigande. Denna anläggning var Baltzar Bogislav von Platens på en gång storverk och sorgebarn, men har förevigat hans minne såsom ett bevis på hvad en järnfast vilja förmår uträtta äfven under vidriga omständigheter.
