das” ansvarige utgifvare aftjänade visserligen redan nio månaders fängelse å fästning för några misshagliga uttryck, som beifrats i ett par af tidningens utrikesartiklar, men detta hindrade icke, att han uppfördes för att svara i det inhemska brottmålet och fälldes. Lars Hierta däremot, som detta år bodde på söder och således hade sitt forum vid kämnersrätten i det gamla stadshuset, frikändes af den därstädes tillsatta juryn, hvilket gaf den konservativa “Granskaren” anledning till den klagan, “att skiljaktigheten i åsikter, lagbegrepp och samvete kunde bli så stor, blott man gick öfver slussen”.
Alla dessa åtal voro emellertid endast preludier till de åskor, som från myndigheternas sida skulle urladda sig öfver det förhatliga “Aftonbladet” och dess utgifvares hufvud. Men dessförinnan skulle svenska folket få upplefva rättegången om ett högmålsbrott, som torde vara alldeles allenastående inom rättsskipningens annaler. Det var målet mot nuvarande “före detta kunglig” dramatiska teaterns uppbyggare, kapten Lindeberg.
Anders Lindeberg, 1789—1849, var egentligen militär och hade deltagit i 1808—1814 års krig. Han var en kunskapsrik litteratör, som med stor redighet behandlade politiska, litterära och statsekonomiska ämnen och bland annat skref en artikel: “Sverige 1809 och 1832”, men sedan hans egen tidning nödgats upphöra, öfvergick han till “Aftonbladet”, hvilket han sedermera i flera år tillhörde såsom medarbetare. Lindebergs dröm var att få anlägga en teater i hufvudstaden, och redan 1832, då han på sin begäran om tillstånd härtill hos kongl. maj:t erhållit afslag, hade han vändt sig till justitieombudsmannen för att vinna rättelse. Nu uppvaktade han 1834 i mars åter denna ämbetsman med en skrift, i hvilken han i starka uttryck tecknade motiven till de förnyade afslag, han erhållit på sina upprepade ansökningar, och “uppmanade denne lagarnes och laglighetens väktare att tillse, om lagar funnes, enligt hvilka detta kunde honom förbjudas, och i sådan händelse, sin instruktion likmätigt, vidtaga åtgärder, för att desamma, såsom icke öfverensstämmande med grundlagen, måtte afskaffas”. Denna anmälan var i själfva verket riktad mot konungens egen person, ty Carl XIV Johan var den kungliga teaterns ägare, och det var således han, som “sig till vinning ville upprätthålla det teatermonopol”, hvaröfver Lindeberg klagade, och “till förmån för den kungliga teatern inkassera den beskattning på andra teatrar i landet”, hvars olaglighet Lindeberg framhållit.
Lindebergs framställning var visserligen ohöfvisk och kunde för sin grofhet väl tålt att åtalas, men mellan storleken af det straff, som åklagaren måste yrka för “lasteligt tal om konungen”, och det brott, Lindebergs öfverdrifna påståenden verkligen kunde innebära, förefanns emellertid ett sådant missförhållande, att straffet aldrig kunde sättas i verket, och hela målet blef också en komedi, som blottställde höga vederbörande för ohjälpligt löje. Lindeberg åtalades nämligen icke i tryckfrihetsväg för sina “Upplysningar angående teatern”, utan i stället gjordes hans skrifvelse till justitieombudsmannen till föremål för åtal för majestätsbrott, och den 11 april infann sig Lindeberg inför Svea hofrätt, därifrån han, enligt åklagarens yrkande, fördes till stadshushäktet.
I sitt svaromål sökte Lindeberg visserligen göra gällande, att hans anmärkningar afsåge “dem, hvilkas råd och underskrift allena gjort konungens vilja till lagligt gällande handling”; men denna åsikt ville vederbörande alls icke
