riga departementschefer för regeringens olika afdelningar jämte konsultativa statsråd infördes i de gamla statsrådens, statssekreterarnes och generaladjutanternas ställe, lyckades det för det konservativa partiet med ärkebiskop Carl Fredrik af Wingård, 1781—1851, i spetsen i väsentlig mån hindra den ministerkombination konungen tänkt sig, och de oupphörligt uppstående vakanserna efter afgående statsråd blefvo mycket svåra att fylla. Af sju departement sköttes slutligen fyra på förordnande, och de konsultativa statsrådens platser stodo i själfva verket tomma. Under sådana förhållanden blef den nya ministären “en parodi på departementalstyrelse,” och Tegnérs efterträdare på biskopsstolen i Växjö, före detta statssekreteraren för ecklesiastikärenden, sedermera för någon tid ecklesiastikministern, den konservative ledaren Christofer Isaac Heurlin, 1786 till 1860, kunde i september skrifva: “Till styrelse märkes intet tecken, statsskeppet lämnas åt vind och våg. Om och hvilka planer och illusioner man å högre ort kan göra sig, är åtminstone för mig en fördold hemlighet. De kvarstående, alltför beskedliga och menlösa statsråden tyckas vara lugna och belåtna. De sköta i maklighet de kuranta målen,—och hvad de viktiga angelägenheterna beträffar, tänka de väl: kommer dag, kommer råd; Herren hjälper de enfaldige. Någon fara för framtiden tyckas de alls icke ana. De äro hvarken kalla eller varma,—och litet smittade af tiden, torde ordet reform äfven för dem vara kärt, utan att de närmare bry sina öfverkloka hufvuden med den beniga frågan, hvad och huru skall reformeras. Deras enda bekymmer och enda ambition, utom äran af ministertiteln, tyckes vara att väl försvara sig mot 106 och 107—och således framstå i ett större ljus än de bortgångne. Därmed tro de sig ha uppfyllt allan rättfärdighet.”
Granskningen af de afgångna statsrådens ämbetsförvaltning var nämligen en af de förnämsta frågor, som sysselsatte den sista riksdagen under Carl XIV Johans regering och som i hög grad tryckte sin stämpel på karaktären af dess förhandlingar. Resultatet af den granskning af statsrådets protokoll, som konstitutionsutskottet företog, blef nämligen en anmälan, att statsrådet i 31 särskilda fall, enligt utskottets åsikt, tillstyrkt öfverträdelser af rikets lagar eller underlåtit att genom föreställningar eller vägran af kontrasignation söka hindra dylika lagöfverträdelser, hvarför konstitutionsutskottet i kraft af paragraf 106 Regeringsformen förordnade, att statsrådet skulle åtalas inför riksrätt; och att statsrådet eller vissa af dess medlemmar icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller statssekreterarne icke med nit, oväld och drift sitt förtroendeämbete utöfvat i 72 anmärkta fall.
Anmärkningarna voro, såsom man af deras stora mängd lätt kan inse, af mycket växlande beskaffenhet, och om de också i allmänhet rörde godtyckligheter och förgripelser mot ständernas befogenhet och önskningar, så synas likväl åtskilliga varit väl obetydliga för att gifva anledning till riksrättsåtal; i några fall torde väl också de ärenden, hvilkas handläggning gifvit anledning till klander, ha varit sådana, om hvilka tvifvel kunnat föreligga om rätta sättet för deras behandling; i många fall framdrogos emellertid verkliga missförhållanden och missbruk, som visat tecken att vilja innästla sig, och hvad särskildt tryckfrihetens behandling angick, hade verkligen Hartmansdorff under den tid han varit t. f. hofkansler sörjt för att grundade anledningar till klander förekommo. Äfven
