han 1839 Georg Adlersparres skugga uttala en hälsning till det svenska folket, i hvilken det bland annat heter:
— — “Den makt,
som nu missbrukas, sitter ej på tronen.
Hon har ett dagblad till sin kröningsmantel,
och hennes lifvakt är i trasor klädd.
Hur dömas skall från Torneå till Ystad
om statens värf och styrelsen af landet,
det vet blott hon, och drucken pöbel hurrar
sitt bifall till orakelspråken — — —
Nu är smuts er nationalfärg, lögnen
en hjältedikt, och smädelsen är lös
sex dar i veckan, hvilar knappt den sjunde.”
Det var alldeles klart, att i den sinnesstämning konstitutionsutskottets memorial fann Tegnér, som vid riksdagens början å prästeståndets vägnar hälsat ridderskapet och adeln med ett versifieradt tal, hvari han klagade, att
“hvad århundraden
ha byggt och ordnat, hvad erfarenheten
bepröfvat har, hvad som har växt tillsamman
med landets minnen, landets lag och seder,
det måste bort, ty plats skall rödjas för
den nya byggnaden—utaf ruiner”;
skulle de framställda anmärkningarna och anmälan till riksrättsåtal väcka hans synnerliga misshag, och med mycken bitterhet vände han sig också mot utskottet och dess verk i ett anförande, hvari lidelsen friskt lånade tungan hemska spådomar om framtidens fördärf och det försvunna Polens öde.
Tegnérs åsikt om den fullständiga obehörigheten af konstitutionsutskottets anmärkningar delades dock icke af många.
I ett vältaligt anförande förklarade sålunda Geijer, att utskottet i flera fall haft skäl för sina anmärkningar, och med en viss skärpa klandrade han särskildt regeringen för dess sätt att använda den väpnade styrkan under de Crusenstolpeska oroligheterna; “att sommarens erfarenhet ej framkallat någon i statsrådets protokoll synbar åtgärd eller åtminstone öfverläggning i detta afseende” syntes honom icke öfverensstämma med iakttagandet af rikets sannskyldiga bästa. “Äfven tacksamhetens känsla,” yttrade han, “skulle ej vara sann, om den i alla afseenden uteslöt möjligheten af äfven det vördnadsfullaste ogillande.”
Hos prästeståndet blef emellertid utgången af öfverläggningen sådan, att konstitutionsutskottets memorial lades till handlingarna, dock med den förklaring, att “utskottet icke saknat anledning till åtskilliga af de gjorda anmärkningarna.” I bondeståndet höjdes icke en röst till regeringens förmån, och icke ett enda mildrande omdöme fälldes; i memorialet fann man till och med ingen annan brist, än att utskottet icke uttryckligen föreslagit stånden, hvilken åtgärd de borde företaga, och för att konstitutionsutskottet skulle få tillfälle att inkomma med ett dylikt förslag remitterades memorialet: ett beslut, som också fattades af borgareståndet, där den myndige brukspatron Thore Petré “beklagade, att utskottet icke upptagit ytterligare 45 särskilda af honom meddelade anmärkningspunkter.” Liksom prästeståndets blef äfven adelns beslut, att memorialet skulle läggas till handlingarna, ett beslut som fattades efter två dagars delvis ganska liflig debatt.
