oförklarligt, om icke hyllningen i första rummet gällt de åttio lefnadsåren. På prosa och vers hade den gamle konungen firats:
“Solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ned i guld och purpurglöd”;
och lika lugna som de nästföregående varit stormiga skulle hans sista regeringsår bli. Ingen riksdag sammanträdde mera under hans regering för att uppröra sinnena, och den 26 januari 1844, konungens födelsedag, oroades hufvudstadens allmänhet af obestämda rykten om en hastig sjukdom, som skulle ha drabbat honom, Ryktena bekräftades snart; den 31 januari började bulletinerna omtala häftig värk i högra foten, och snart befanns det, att den åldrige monarken angripits af brand, som långsamt spred sig. Den 8. mars omtalade den sista bulletinen: "Hans majestät fortfor att stilla och, som det syntes, utan plågor ligga i den dödssömn, som började kl. 2 på morgonen, intill kl. ½4 e. m., då hans majestäts dyrbara lif utslocknade.”
Vid ceremonierna med anledning af den gamle konungens begrafning bibehölls en god del af den gamla omständliga ståten. Vid trängseln utanför slottet af nyfikna, som ville se det kungliga liket på lit de parade, blef en dag ett fruntimmer ihjälklämdt; och under de stormiga folkuppträden, som förekommo, sökte slottets dåvarande ståthållare, grefve Horn, förmå massan till ordning och lugn med de groteska orden: “Ni bär er åt så förbannadt, att ni inte ä’ värda att man ställer till någe’ roligt åt er.” Den tiden hade ännu ingen i Stockholm aning om att bilda queue. Det cirkulär, ordenskansleren, excellensen grefve Mathias Rosenblad, utfärdade om den dräkt, som vid begrafningen skulle bäras af serafimerriddare och ordensofficianter, kommendörer, riks- och ordenshärolder ingick i alla detaljer och föreskref på den helsvarta kostymen “hvit nedfallande bredfållad krage, långhalsduk och plöröser” och “långt hängande krusflor kring hatten,” “skärp af svart krusflor öfver axeln” o. s. v.
Ytterst råa uppträden föranleddes af begrafningspenningars utkastande bland folket, hvarom ett åsyna vittne skrifver: “Massan rusade efter hästarne från plats till plats, så tätt vid hvarandra, att det hela liknade en enda stor framåt flygande lavin, under hvilken passage många hattar och mössor beröfvades sina ägare och kastades i luften. Motstånd var omöjligt; man måste följa med strömmen med eller mot sin vilja. Så utkastades slantarne, och därmed började kalabaliken. De främst stående kastade sig genast mot marken, de efterstående öfver dem, så att stora hopar lågo öfver hvarandra, med armar och ben i oafbruten sysselsättning. De underst liggande tilltygades förfärligt, och om de voro nog lyckliga att gripa en slant, så var konsten att behålla honom icke mindre. Hvar och en, som misstänktes att ha erhållit någon, blef af kamraterna noga visiterad öfver allt; därefter rusade alla i ögonblicket åter upp och begåfvo sig efter den ridande räntmästaren och hans följe till nästa torg. Senare på kvällen utbjödos slantarne på alla kanter af staden till salu, för det mesta af lärpojkar och hamnbusar, hvilka således måste ha varit de lyckligaste.”
