med den grymmaste nöd, måste också alla dåliga lidelser få fria tyglar. Disciplinen blef snart slapp i den stora armén. “Hvad var att göra mot en allmän upplösning?” säger grefve de Ségur. “Man vet, att en lång rad segrar fördärfvar soldaten liksom generalen, att alltför täta ilmarscher verka ofördelaktigt på discipiinen, att manskapet vid dylika tillfällen under hungerns och trötthetens eggelse blir benäget för alla utsväfningar, i synnerhet som all utdelning af lifsmedel blir omöjlig. Soldaten ser sig då nödsakad att efter förmåga själf tillgodose sina behof, och då han aldrig får något, blir han van att själf taga hvad han behöfver. Hans lif var som en lång öfvermänsklig strid mot trötthet och fara, och för den skull tyckte han också, att plundringen, såsom en af segerns frukter, var hans rätt. Huru skulle man för öfrigt kunnat fordra allt af honom utan att tolerera något?”
En dag slog midt för Napoleons ögon en artillerikapten med ett sabelhugg hufvudet af en af sitt manskap, som satt sig upp mot honom, och general Thiébault nödsakades låta skjuta på marodörer, som sökte förleda hans brigad. Soldaterna togo sig till vana att slå bonden, för att förmå honom att utlämna sina penningar. “Det är med fienden som med säden, ju mer man tröskar den, desto mera gifver den,” sade de. Det fordrades exemplariska bestraffningar för att undertrycka dessa oordningar, som Napoleon själf förklarade för “ett oundvikligt ondt, en nödvändig följd af ilmarscherna.” Den 7 november 1805, således ännu vid början af det första österrikiska fälttåget, inneslötos 10,000 plundrande marodörer, tillhörande kejsarens armé, i Braunau, där de underkastades en förnedrande kroppsvisitation, beröfvades det byte de tagit och pryglades af sina kamrater.
För öfrigt kom exemplet från ofvan. Alla den nya regimens uppkomlingar drefvos af en ursinnig törst efter penningar och behärskades af det förakt för lagen, som utvecklas hos personer, hvilka äro vana att se den råa styrkan alltid behålla sista ordet. Thiébault berättar helt oförbehållsamt, huru har insmugglade kontraband midt för tulltjänstemännens ögon och gaf en af dem som hade den oförskämdheten att titta in i hans vagn, ett sabelhugg öfver armen; ett dåd, för hvilket krigsrätten not en summa penningar frikände honom. Då kontinentalspärrningen tog sin början, inkasserade Masséna på några månader sex millioner för försäljning af licenser, en summa, af hvilker han emellertid icke skulle skörda någon vinst ity att Napoleon konfiskerade densamma, utan att Masséna vågade beklaga sig. Soult utpressade af munkarne i det rika abbottstiftet Sankt Pölten i Österrike en stor krigskontribution och drog icke i betänkande att, för att dölja sin åtgärd, upprifva en hel division genom en ilmarsch, under hvilken eftersläntare och sjuka störtade i hundratal. Under sitt prokonsulat i Andalusien samlade han dyrbara konstsaker, bland hvilka fanns Murillos berömda “madonna,” som han sedermera för högt pris sålde till Louvren. Från Wien sände 1806 en general till sin hustru i Paris en sådan mängd armstakar och kronor, att hon icke visste hvar hon skulle göra af dem. Murat nöjde sig med att göra sig löjlig och pryda och pynta sig som en vacker kvinna; endast under det preussiska fälttåget lät han från Paris sända sig för 27,000 francs plymer.
Öfver armén utöfvade Napoleon en verklig trollmaxt; om också de flesta af dess högre generaler öfvergåfvo honom i motgångens stund, bevarade där-
