Den 6 augusti infann sig den engelske diplomaten J. Jackson i Kiel, hvarest prinsen-regenten af Danmark befann sig i högkvarteret hos den armé, som blifvit uppställd till Holsteins skydd, och fordrade, att den danska flottan skulle frivilligt sluta sig till den engelska, eller också skulle den med våld tvingas därtill. “En sådan fordran är höjdpunkten af ärelöshet, och den hotelse, som ledsagar densamma, gör den ännu mera förolämpande”, var prins Fredriks svar, och samma afton afreste han till Köpenhamn för att kalla sitt folk till vapen, men kom för sent för att kunna afvända stadens öde.
Redan den 3 augusti hade nämligen en engelsk krigsflotta under befäl af amiral Gambier visat sig vid inloppet till Sundet och, då ingen anade något ondt, utan hinder kunnat segla genom detsamma. Den 16 augusti inneslöts Köpenhamn af 36 engelska krigsskepp, af hvilka 18 voro linjeskepp, och af 30,000 man engelska trupper, som landstigit under befäl af lord Cathcart. Ur 110 kanoner besköts den olyckliga staden från den 1 september tre dagar och tre nätter med bomber och kulor, och sedan 28 gator med kyrkor och hus lagts i spillror och 2,000 människor förlorat lifvet, måste staden den 6 september foga sig i de villkor expeditionens öfverbefälhafvare, sir Arthur Wellesley, föreskref. Landets hela krigsflotta, bestående af 18 linjeskepp, 15 fregatter, 6 briggar, 11 kanonbåtar med två kanoner och 14 med en kanon, utlämnades och fördes till England. Alla förråd och maskiner, som funnos på örlogsvarfvet och icke kunde medföras, förstördes, och sedan denna fega röfvarebragd, vid hvilken den blifvande hertigen af Wellington fäste sitt namn, utförts midt under djupaste fred mot en neutral makt, hvars enda brott var, att den saknade tillräckliga krafter att försvara sig mot öfvermakten, återvände den engelska flottan och armén hem.
England förklarade nu allmänt sjö- och handelskrig; alla fastlandets hamnar, som icke släppte in dess flagga, förklarades för blockerade; alla neutrala makters fartyg underkastades de britiska kryssarnes visitation, måstc, för att icke uppbringas, lägga till i engelska hamnar, innan de begåfvo sig till främmande hamnar, och erlägga en tull för sin last, om denna åter utfördes. Den 17 december 1807 utfärdade Napoleon å sin sida ett dekret, hvari hvarje fartyg, som underkastade sig visitation af en engelsk kryssare eller erlade den af England fordrade tullen, förklarades i akt och hotades med beslag. Men på alla haf i väster, söder och norr, på hvilka detta dekret skulle gälla, befallde den engelska flottan oinskränkt, och där den själf icke kunde vara, där ombesörjde nordamerikanska handelsfartyg med rik vinst för egen del den engelska penningadelns affärer. Alla marknader, alla hamnar, som stängdes för den engelska flaggan, blefvo åter tillgängliga för de engelska varorna genom amerikanska fartyg, som bedrefvo smyghandel i stor skala och därvid allestädes rönte hjälp och understöd hos befolkningarna och deras behof af engelska kolonial- och manufakturvaror.
Sveriges öde var om möjligt ännu bittrare än Danmarks.
I detta land hade efter en tids förmyndareregering konung Gustaf IV Adolf följt sin snillrike fader, som fallit offer för en adlig sammansvärjning. Den unge konungen var, då han själf 1796 tillträdde regeringen, 18 år, men i besittning af karaktärsegenskaper, hvilka ty värr icke lofvade något godt vare sig för honom själf eller för hans land, i synnerhet under en period,
