Sida:Dumrath Spinoza 1908.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

26

händelsen och den, som berättar den, ur den fasta synpunkten, att sakens kärna icke kan vara ett under, att den gudomliga kraften alltid verkar i tingens naturliga gång och sammanfaller med denna, därför att naturens ordning är dess egen väg …

Gud uppenbarar sig naturligt i tingens eviga ordning, men framgår icke af ett särskildt val, så att endast vissa gynnade personer äro känsliga därför; guds uppenbarelse är icke knuten vid särskilda tecken, utan omedelbar och allmän. Hvad som följer af den sanna kunskapen om och kärleken till gud, nämligen sinnelagets fullkomliga renhet, själens frid, friheten från all själfviskhet: i detta är gud omedelbart närvarande. Så omedelbar är gud uppenbarad i Kristus; Kristus är den omedelbara och adekvata uppenbarelsen af gud, som icke inskränkes af särskilda tecken och icke beror af ett särskildt val af det ena eller andra folket eller den ena eller andra personen: den fullkomligt renade och luttrade viljan, i hvilken människan är frigjord från själfviskhet.“

Mot åsikter, sådana som dessa, hvilka förkunnades i den teologisk-politiska traktaten, uppträdde nu kartesianen Lambert van Welthuysen, läkare i Utrecht, med mycken skärpa. Han fann, att bokens författare “bortlagt all religion, åtminstone ginge han mycket längre än deisterna, då han låter universum med nödvändighet utgå ur gud, hvilket är detsamma som att göra gud till ett med världen, och då han lär, att gudsdyrkan endast skall tjäna till att främja dygd och fromhet, men icke har absolut värde i sig själf. På detta sätt blefve ju alla religionsformer lika goda, ko-