Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath Spinoza 1908.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

56

själfviskt ingriper i naturens ordning genom att girigt fasthålla tingen och därvid fjättra sin egen tillvaro. Hos oss själfva är allt förgängligt, som tillhör det enskilda tingets natur, endast kunskapen om tingen är evig. Evigt är endast det hela, alltet, evig är i detta den tingens ordning, som inbegripes i idéernas ordning: denna kunskap är evig, ty den är en nödvändig följd af gud. Fördenskull är vår ande evig, för så vidt den är lika med denna kunskap; våra klara idéer äro former af det gudomliga tänkandet, vår klara kunskap är det gudomliga tänkandet i oss. Den sanna kunskapen, som skådar allt ur evighetens synpunkt — sub specie æternitatis — är höjd öfver hvarje sinnlig föreställning, som endast tillhör tiden. “Till denna kunskap förmå de flesta människor likväl icke höja sig, utan förstå med andens evighet en direkt fortsättning och fortvaro af sin existens i tiden, liksom de föreställa sig gud såsom “ett särskildt föremål bland andra föremål“. Kärleken till gud är däremot den rena, från hvarje själfviskhet fria hängifvenhet, som vet, att dess föremål icke är ett särskildt väsen, hvilket efter människors art besvarar affekt med affekt. Den fordrar fördenskull ingen återkärlek, ty den gud den älskar, kan icke älska tillbaka. Människans kärlek till gud är nämligen en del af den oändliga kärlek, med hvilken gud omfattar sitt eget väsen; enär människan i denna kärlek utgör en del af guds väsen, äro sålunda kärlekens subjekt och objekt icke åtskilda. “Därför“, säger Spinoza, “är också vår kärlek till gud guds kärlek till dig själf“.

Denna kärlek, som är ett med den klara kunskapen, är den ogrumlade och fördenskull oegennyttiga