60
ofrivillig känsla af missnöje. Hände det honom någon gång, att uttryck af förtret undföll honom genom en åtbörd eller ett ord, drog han sig genast tillbaka för att icke bryta mot god ton. I sitt umgänge visade han sig välvillig och tillmötesgående, hvarför det var lätt att komma öfverens med honom. Drabbades någon i huset af olycka eller sjukdom, uppsöktes han af Spinoza, som intalade honom tröst och tålamod. Med barnen och husets invånare samtalade han som en själasörjare och uppmuntrade dem att gå i kyrkan. Då hans värdinna frågade honom om hon enligt hans mening kunde bli salig på sin lutherska tro, svarade han: “Er tro är bra, ni behöfver ingen annan och skall i denna religion bli delaktig af frälsningen, om ni i fromt sinnelag lefver ett stilla och fridsamt lif.“
Ensam med sina tankar i sin studerkammare var Spinoza fullt sig själf; då var han lycklig och fri. Största delen af sin tid tillbragte han med att utgrunda tingens natur, metodiskt ordna sina idéer och delgifva dem åt sina vänner; en stor del af natten, från tio till tre, arbetade han, hufvudsakligen på sina skrifter, “dessa mörksens verk“, tillägger en mot honom fientligt sinnad präst.
Lugnt och stilla som Spinoza lefvat, dog han också, fri från dödsfruktan och dödsskräck. I mer än tjugu år hade han varit bröstsjuk, men talade sällan om sitt lidande och klagade aldrig. De personer, hvilka jämte honom bodde i huset, anade icke huru nära hans slut var. Såsom han ofta plägade, hade han på eftermiddagen den 20 februari 1677 besökt sitt värdfolk och länge samtalat med dem angående den