För mina blickar brann ett irrblossken
af anad visdom, blekt i strålar matta;
dock halp kristall ej, ej de dödas ben,
ej luntors dam att denna drömbild fatta.
I midnattstimmans kval jag frambesvor
jordanden, han som lifvets lagar skrifver,
i hvad som evigt dör och evigt blifver,
men sjönk på knä . . . hans makt var mig för stor.
Då störtade jag ut i mänskoöknen
och stapplade framåt med bländad blick;
allt mörkare likväl de sjönko töcknen,
och tyngre foten vardt där fram jag gick.
Jag var lik vandrarn, som i brännhet sand
bedrägligt spegladt skådar löftets land,
där tornen stråla, tinnarna stå ljusa
och öfver svala källor palmer susa . . .
Han ser och ser, till dess hans blick blir skymd,
då synen smälter bort i glödhet rymd.
Då bannade jag Herren i förakt
och slöt förbund med mörkrets makt.
För mig stod ett blott öfrigt, — det att glömma.
Från njutning och till njutning har jag flytt,
till dräggen hvar pokal jag velat tömma
och andens ve i sinneslusta bytt.
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/121
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
