Och utan aning om dess vikt och värde,
han tog den upp . . . Om dunkel hemlandsskog
han drömde tungsint, om det gula gärde,
där blåklint nickande ur rågen log.
Vid tingsten såg han fränderna sig samla
och hörde ord med klang af dragna svärd.
I stugan, byggd af fäderna, de gamla,
han röken stiga såg från egen härd.
Han tänkte trofast på ljuslockig maka,
som täljer saknans år vid sländans värf
och drömmer romafararen tillbaka.
Han såg sin pilt, en fyraåring, djärf
af askens gren sitt första spjut sig snida
med min, som sade: »gif mig blott ett svärd
och jag eröfra skall den halfva värld!» —
Men så med ens hans tankar gingo vida
och hemlandsdrömmen för en annan vek . . .
Han mindes hur en gång i Judaland
han stått på vakt . . . Ett kors . . . En man som blek
och blodig naglats så till fot som hand . . .
Och mörker öfver middagshimlens rand. —
Men fastän år förrunnit se’n den dagen,
han mindes mannen med de blida dragen.
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/131
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
