Sida:Efterlemnade dikter.djvu/142

133

---

Du trefaldt sälla land — lazur och solglöd —
orangens blomdoft är din andedräkt . . .
Här växa tistlarna till blodröd kaktus,
till aloë, urvärldens jätteplanta,
med blågrönt fylliga och fasta blad.
I yppig mångfald bringar signad jord
vin, myrten, oleander, lager, olja,
citronträdgårdar, hvilkas frukter glänsa
som stjärnor mot en sky af malakit . . .
Du trolska land, du är Europas Eden!
Och folket? Hvilket värf fick detta folk?
Det har på världen tryckt sin bildnings stämpel,
sin höga, tidigt mogna bildnings stämpel.
Det gamla Rom gaf hjältar oss och rätt.
Det förde Greklands konst till våra stränder;
och formade sitt eget stolta språk
till sångens guld och talarstolens allvar.
Och då det gamla riket på nytt föddes
stod tro, stod skönhet äfven upp ur gruset.
Nåväl . . .? Ett folk, som gläder sig åt lifvet;
men om så kräfs, det räcker oss Canova
och skapar oss Cavour . . . Och på Caprera
han lefde hjälten Scipio-Garibaldi.