Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
*
Den unga fången.
»Ej rädes rosens knopp för lians hvassa blad,
och drufvan anar ej i sommarsolens bad
att snart den randas, skördetiden.
Och jag, som drufvan varm, som rosenknoppen skön,
jag ställer, bäfvande, till himmelen en bön,
att ej min dag må vara liden.
En man må tårlöst lugn och kall till döden gå. —
Jag gråter, hoppfull dock, att skyn skall varda blå
se’n stormen rasat, åskan knallat.
