Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Ur kvalens slöa lugn jag rycker mig en stund
och skänker så hvar suck, hvart ord från hennes mund
i stilla glädje diktens vingar.
Måhända skall min sång i dunkla framtidsdar
en undran väcka: hvem det fagra offret var,
hvars suckar genom tiden darra?
Hvart hennes ord var sång, hvar rörelse behag. —
Som hon vi bäfva dock vid tanken på den dag,
då våra bödlars fotsteg knarra!
1888.
