där möter dem ingen med vänlig nick,
de vandra i trängseln med slocknad blick.
Pauvres honteux! de söka ett hem,
ett tarfligt café är det bästa för dem . . .
Det dröjer en gäst, fast det lider mot natten,
ännu vid glaset med sockervatten.
Hans panna är fårad och grof hans rock,
hans linne är rent och hans händer fina:
han blundar väl, men han sofver ej dock,
och tunga tankar hans hufvud pina.
Men medan han sitter där tyst i sitt hörn,
så uppslås med bång och med buller dörrn:
en skara af skäggiga ungersvenner,
där blicken hvass hos hvarenda bränner.
De hvissla och gnola en rask melodi,
en sång ur Den stumma från Portici:
från scenen han väckt nyss i afton, Nourrit,
de brusande tonernas häxeri;
det rullar dem glödhett ännu i minnet . . .
Republiken å nyo de ha i sinnet.
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/189
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
