Sida:Efterlemnade dikter.djvu/191

182

---

Då jublade skaran; och åter det ljöd:
»champagne, garçon! på tyrannerna död!»
Men just då de löste den pärlande drick,
på främlingen föll deras studsande blick,
ty korken flög i ett yr af skum
mot drömmarn, som satt där ensam och stum.
»Drick!» ropade alla, »champagnen är god!
Vår bägare är helig, drick, har du mod!»

»Jag smakar ej drufva hvit eller röd;
dess sötma mig äcklar, jag hatar dess glöd,
jag sitter i sorg på mitt lifs ruin,
min bägare är tömd, jag dricker ej vin!»

Då blef där ett väsen; träl vardt han nämd,
de skreko om skymf och om envig och hämd.
Han blottade bröstet, det varit såradt.
det syntes, af läkta ärr var det fåradt!
»Mitt minne, I dårar! från Ostrolenka,
hur svårt det värker kan ingen tänka!
Det finnes ej lisa för detta kval,
det kan icke söfvas af skrällande tal!