Men tidshärolderna med starka röster,
som ljuda så från väster som från öster,
de store andarne med klarnad syn
som tyda tecknen, hägrande i skyn,
de säga oss att natten måste vika
för morgnad sol, den strålande, den rika . . .
Jag skådar framåt i den tid som gryr —
Jag ser ett folk, ett lyckligt och betryggadt,
ett folk af ljus och frihet öfverskyggadt,
som icke modlöst emot väster styr,
men vill i id på egen torfva dröja
med stora tankar och med höga mål,
med tankar blixtrande som slipadt stål . . .
och söka så det låga taket höja
och, om så kräfs, i väggen slå ett hål;
jag ser ett folk, där arbete är ära,
ett folk som vördar som sin höga lära
sin vishetslära utåt seklers stråt
ett enda ord — och detta är: framåt!
Och nu, när festligt samkväm sluter samman
vår krets i afton- och i gillegamman
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/22
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
