Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Så grön har skogen ej varit förut
och himmelen ej så blå!
De vingade tankarna flyga ut
på jublande färd — låt gå!
De flyga och söka jag vet nog hvem —
utöfver glittrande sjö —
de smyga sig in i den älskades hem:
min fagra, trotsiga mö!
I ögonens klara och rika glans
de sola sig för en stund,
de leka med lockarnas dunkla krans
och kyssa leende mund!
Se, lätt som en älfva hon dansar gladt
och ej en stängel blir böjd!
Hör, lyssna — i silfverklingande skratt
hon gjuter sin unga fröjd!
Men under löjena bor likväl
en vilja af härdadt stål,
som känner sin kraft, och en glödande själ
som sträfvar mot höga mål!
1879.
