Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Vid Bettys graf.
Slumra, slumra, brutna blomma, skördad uti lifvets vår,
engel, som din vinge gömde för vår syn blott sjutton år!
Du är lycklig, du har hunnit evighetens trygga hamn,
hör din moders milda stämma, slutes i din faders famn.
Öde står och öfvergifven nu din plats i syskonrund,
men din bild vi skåda bland oss tecknad uppå minnets grund.
