landets krafter på denna Göta Canal, som i så många afseenden för oss warit en Riks-olycka? Och will man ej besinna, att den tidpunkt äfwen hos oss snart måste inträffa, då man, med känslan af nationalwärdighetens fordringar, lemnar helgd åt förra Ständers beslut, samt genom ett bestämdt och allwarligt nekande till nya bidrag, sätter en gräns för nationens gäckande uti calculen å dess representanters böjlighet?
Man ogillar, att Norrmännen afslagit det fordrade anslaget för de nyfödda Kongliga Prinsarne; är man wäl säker, att wi, en gång i detta afseende blifwa gifmildare, under den minderårighets tid, som icke torde fordra större påkostnader, än att den Furstliga fadrens anslagssumma synes rikligen därtill böra förslå? Det är icke uti ett fattigt folks intresse, att arfwingarne till dess thron, ända ifrån barndomen, wänjas wid ett öfwerflöd, som öfwerstiger landets utwägar, och det blifwer i wår tanka aktningswärdare, att, i betraktande af folkets ekonomiska belägenhet, äga mod och styrka att afslå en Statsutgift, som böjelsen att wisa tillgifwenhet och wälwilja, wid ett tillfälle som detta, säkerligen under andra omständigheter gerna skulle medgifwa.
Will man, att Norrmännen, under lyckan att icke äga några af dessa konstgjorda castfördelningar, hwaraf Europa i allmänhet beswäras, skall åtaga sig en pergaments-adel, som tidehwarfwets upplysning icke mer tillerkänner något uteslutande wärde? — Och finnes, uti denna wisade föresats att hålla den warande grundlagen i helgd, någon anledning för oss till ogillande och klander?
Med ett ord: hwar gifwes wäl, uti Norrmännens politiska handlingssätt, någon anledning till de ogillande omdömen, man på en tid inom oss hört fällas? Man will, att Norrige skulle mera wäsendtligt bidraga till bestridandet af wåra Statsutgifter; men grundar man wäl denna önskan på något sken af rättsbegrepp, under det unionsförhållande, som endast äger rum? Och grundar man sina anspråk i denna del på någon tillförlitlig undersökning af Norriges ekonomiska förmåga att bära större bördor, än det bär?
Om, i stället för att nära obilliga anspråk å wår Norrska broder, wi tillbörligen nyttjade wår magt att beskatta oss sjelfwa; om wi en gång lärde oss, att riktigt begagna denna wår beskattningsrätt, såsom det enda medlet att sätta folket i delaktighet af dess tillbörliga andel uti lagstiftningen; så skulle wi ej mer plåga oss sjelfwa med missundsamhet öfwer andras frihet. Det är en obestridlig sanning, att man ej är wärdig friheten sjelf, utan i den mån man äger känsla för och wärderar den hos andra. Det är af denna
