behöfver verkligen komma i en ny verksamhetssfer, i nya förhållanden.
Den unge mannens anletsdrag bibehöllo sitt uttryck af apati då han svarade:
— Jag har verkligen funderat derpå. Jag behöfver någonting nytt, någonting uppfriskande, och äktenskapet har jag ännu ej försökt.
— Du bör dock ej taga det såsom ett blott försök, yttrade doktorn i en ton of missnöje. Saken är allt för allvarlig för att uppfattas lättsinnigt. Du bör först efter noggrann pröfning välja den, med hvilken du förenar dig för lifvet.
— Det förstås, att jag ej gifter mig utan aktning och kärlek.
— Kärlek . . . Du tror då åtminstone på denna känsla.
Arvid teg en stund likasom förlägen. Sanningen att säga skämdes han litet smått öfver att hafva talat om kärlek, han, den blaserade, lefnadströtte mannen.
Efter ett par ögonblick tillade han dock likgiltigt:
— Åh, visst tror jag på kärlek . . . Det är ju ett faktum, någonting obestridligt, blott man abstraherar ifrån allt svärmande och öfverspändt.
— Kanske du redan hyser en sådan känsla. Kanske du redan bestämt din tillkommande.
— Nej, hvem skulle det väl vara?
— Jag är för litet med i sällskapslifvet att ha reda på dina sympathier. Men jag vet att du bland andra känner fru A, mamsell B och fröken C, hvilka alla äro ganska intagande varelser. Utmärker du någon af dessa?
— Visst icke. Dessutom kommer jag aldrig att gifta mig med någon stadsdam.
