fasoner. Märkvärdigt att du ej träffat henne på någon bal.
— Bah! Man kan lefva ett århundrade i den här staden utan att observera hvarandra.
— Jag glömde det. Men nu måste jag gå. Jag har litet att uträtta ännu, innan jag reser. Välkommen efter!
— Hvad vill detta säga, frågade, professorn då han aftonen samma dag åter fick besök af sin son — denna gång helt enkelt klädd i bonjour. Blir du hemma i qväll också?
— Ja visst.
— Du ärnar således på fullt allvar slå dig i ro och bli en af ”de stilla i landet.”
— Det förstås.
— Men du skall väl dessförinnan draga ut såsom en äkta riddare och söka dig äfventyr och en maka?
— Blott med den skilloaden att jag kommer att utrusta mig med en plånbok i stället för den ridderliga lansen, äfvensom att jag ej drager ut på vinst och förlust, hvart ödet vill föra mig.
— Har du då ett bestämdt mål för din resa?
— Jag har blifvit bjuden till Alsjö i Sörmland, hos en baron O. hvars son är en af mina vänner.
— Och hvars dotter . . .
— Nej, sade Arvid småleende, det finnes ingen dotter.
— Du får hålla dig till grannarnes således.
— Vi få se.
