18
Han öppnade dörren till ett stort och ljust rum,
beqvämt men enkelt möbleradt. Friska blommor
stodo i ett par vaser på spiselkransen och genom det
halföppna fönstret inträngde en svalkande luftström.
Arvid trädde fram till fönstret.
— Ack hvilken herrlig utsigt, utbrast han.
Nedanför bygnaden sänkte sig terassformigt en vacker trädgård ända ned till en liten sjö, hvars motsatta strand, hög och skogbevuxen, utgjorde fonden till denna lilla landskapstafla, som tycktes förträffligt egna sig att vara skådeplatsen för Arvids tilltänkta idyll.
— Jag går efter Salzwedel, sade Fabian, så skall han och jag hjelpa dig att packa upp dina saker.
— Hvar är han nu?
— Han sofver middag i sitt rum, han vill aldrig ligga ute, för att ej störas af flugorna.
Efter en stund återkom Fabian, åtföljd af Salzwedel, som ännu gnuggade sig i ögonen, men likväl temligen hjertligt räckte Arvid handen.
Salzwedel var enda sonen, till chefen för ett af Stockholms förnämsta handelshus, firman Slazwedel, Goldberg et co., bekant för sin till ordspråk blifna soliditet och redbarhet.
Salzwedel junior eftersträfvade intetdera af dessa loford. Tvärtom lade han särskilt an på att blifva ansedd för en roué af första rangen, och talade aldrig om annat än sina eröfringar eller hur han spelat något särdeles högt spel eller hur han narrat någon björn.
Att dömma efter honom skulle man trott att det låge någon fördold dygd i att lura en skomakare, att skräddare vore menniskoslägtets naturliga fiender och att källarmästare eller hyrkuskar ej förtjenade att få ut ens det minsta tänkbara decimalbråk af sina fordringar.
