264
hänryckt lyssnade till sin älskarinnas försäkran att hon alltid älskat honom.
— Men, sade Arvid, var det då allvar, min far, att jag skulle få träffa honom?
— Och det kan du fråga, när du sitter bredvid honom sjelf!
— Huru, skulle det vara Sigrid, som . . . O, nej, det är omöjligt, och likväl . . . du ljufva . . . känner jag att det vore möjligt.
— Jag kunde väl ej alldeles lemna dig åt ditt öde, menade hon leende, derföre att vi ej mera träffades personligen.
Och hon förklarade huru hon ställt till för att förblifva okänd.
Förtjust höljde Arvid hennes händer med eldiga kyssar.
— Visste jag ej att du var den enda för mig . . . att din ädla anda skulle lifva min. Ah . . . hvilken framtid!
— För tusan, sade doktorn, du ser nu alls icke ut alt vara en blaserad man!
Slut.
