22
gör det ingenting om jag talar om det. Arvid och Salzwedel må gerna skratta åt mig.
— Har ingen fara. Du vill väl i alla fall ej att vi skola dö af nyfikenhet.
— Nåväl, saken är den att kusin Sigrid alltid när hon varit här nere förebrått mig att jag ej kunnat dansa med henne. Lika illa om ej värre var det i Stockholm. Derföre har jag företagit mig att under de här sex veckorna lära mig valsa. Två eller tre gånger i veckan har jag varit på prostgården, och genom min ihärdighet alldeles uttröttat mina begge lärmästarinnor, doktorns döttrar.
— Utom det att du här hemma narrat din gamla mor att svänga om med dig, sade friherrinnan skrattande.
— Också tror jag mig nu hafva kommit så långt att jag hjelpligt skall kunna följa med takten — och hvad krafterna beträffar trotsar jag hvem som helst att hålla i längre än jag.
— Hvad fordras väl mer, inföll Salswedel skämtande, för att göra furor på börssalen.
— Det begär jag ej, blott jag icke tar mig för illa ut här på landet. Men med mina nya svarta kläder, som jag lät göra mig i Stockholm . . .
— Och dina hvita glacéhanskar, sade Salzwedel.
— Och dina lackerade balstöflor, tillade Arvid.
— Nej, sade Fabian, hvad de sednare beträffar, kan jag ej begagna dem, de äro så förb . . . förlåt mig mamma lilla! . . . de äro alldeles för trånga.
Nu kom théservisen in.
Efter thét gick man ut att spatsera, derpå intogs supén och klockan tio skiljdes man åt. Arvid somnade i det bästa lynne i verlden.
