Den unge mannen visade sig fullkomligt
hemmastadd. Efter att hafva kastat en forskande blick
omkring sig, upplyftade han klinkan på förstugudörren,
låste igen den efter sig och gick in i ett rum till
venster.
Rummets inredning stod i harmoni med husets rödfärgade ytterväggar och det grönskande torftaket. Det var en mörk sal, mörk genom den grånade rappningen med sin bresiljebiå marmorering och mörk genom de stora aplarne, som voro planterade utanför fönstren och hvilkas grenar slogo mot de små, i bly infattade, rutorna. Äfven möbleringen, det vill säga det stora brunmålade slagbordet, klockfodralet och den gammaldags dragkistan hade en mörk färgton.
Men allt mörker blef ljus, då man betraktade den enda menskliga varelse, som befann sig i kammaren.
Det var en flicka, som tycktes vara mellan sjutton och aderton år. Smärt kring lifvet, något längre än medelmåttan, yppigt vext förde hon sig med smidigt behag i den hemmaväfda, röd- och hvit-randiga bomullsklädningen. Hennes tjocka, bruna hår var obetäckt, och slöt sig i rika, silkesglänsande flätor kring det förtjusande ansigtet. Ögonen voro svarta och blixtrande, kinderna af en glödande kolorit, munnen kringspelad af ett lockande leende. Hennes händer voro något stora och ingalunda mjölkhvita, men den lilla nyansen af brunt öfverensstämde kanske bäst med hennes något mörka hy.
Hon höll på med att karda bomull, sittande på en så kallad fönsterpall, ett slags anspråkslös soffa, klädd med blårutigt hemväfdt tyg. Men flickans lynne var troligen lekfullt, ty likasom barn blåsa såpbubblor och fröjda sig deråt, så blåste hon de luftiga bomullsrullarne. som hennes snälla händer förfärdigade, upp och ned så att de antogo allehanda former, ibland
