Hon tycktes på en gång njuta af den beundran hennes skönhet framkallade, och tillika hånle åt både sin beundrare och sig sjelf.
— Ni måste gå nu, sade hon slutligen, pappa kommer straxt hem.
— Blott en kyss först, en enda.
— Nej, sade hon skrattande men bestämdt. Kanska en annan gång.
Salzwedel gick.
— Fördömda flickunge, mumlade han i det han aflägsnade sig. Hon har alldeles förvridit hufvudet på mig. Ack om jag hade henne i Stockolm!
I detsamma skrattade en skata, som satt på en gärdesgård bredvid vägen. Salzwedel lade an och sköt henne.
— Jag skall väl ej komma hem från jagten alldeles utan byte, sade han och stoppade fågeln i sin skjutväska.
Då andjägarne kommo hem funno de Salzwedel sysselsatt med att åse huru man spikade upp hans skata öfver stalldörren.
— Hvar har du hållit hus, frågade Fabian.
— Jag tappade min lorgnett, svarade Salzwedel, och medan jag letade efter den på marken, hade herrarna redan gått ett långt stycke ifrån mig.
— Men hvarföre kom du ej när du fått detta ovärderliga optiska instrument? Vi ropade länge på dig.
— Ja, jag hörde det på afstånd och försökte taga en genväg genom småskogen.
