Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
117

gar. Om jag inte är anförare, kan man väl inte begära att jag skall anföra.»

Himlen vare lov att det fanns två kloka män — lord Roxton och jag — som hindrade våra lärda professorer att i sin grälsjuka och narraktighet skicka oss tomhänta tillbaka till London. Det fordrades mycket resonerande och många böner och förklaringar för att lugna dem. Till sist marscherade Summerlee med sitt hånleende och sin pipa framåt och Challenger lunkade mumlande efter. Av en tillfällighet upptäckte vi just ungefär vid den tiden, att våra båda lärde hade en mycket låg tanke om dr Illingworth i Edinburgh. Från den stunden blev detta vår räddningsplanka och så fort någon misshällighet uppstod mellan våra båda professorer, inflickade vi den skotske zoologens namn, varvid de båda antagonisterna slöto ett tillfälligt vänskapsförbund och förenade sig i att uttrycka sin avsky för den gemensamme rivalen.

I gåsmarsch gingo vi fram på flodbanken och funno att vattnet här smalnade av till en vanlig bäck samt till slut förlorade sig i ett stort, svampartat moras av gröna mossor, där vi sjönko ned till knäna. Platsen var förskräckligt hemsökt av moskitosvärmar och alla möjliga obehagliga insekter, så att vi voro glada då vi åter kommo på fast mark och fingo mellan träden taga en omväg, som satte oss i stånd att undkomma detta förpestade träsk, vilket på avstånd surrade som en orgel, så högljutt var där insektlivet.

På andra dagen efter sedan vi lämnat våra kanoter funno vi att landskapets hela beskaffenhet förändrades. Vår väg bar oavbrutet uppför och så